Och sen kommer denna dag. Denna sorgens dag. Dagen då det mesta handlade om SKANDALEN i att knugen satt i endast en sopsäck som regnskydd och blev VÅT och arrangörerna fick skämmas och de skulle skärpa sig och allt var det var. I tidningarna skrevs det också om blixtovädret över Gotland, alla 30 000 blixtar över Sverige, det var ju hemskt gudbevars, hela Gotland var utan ström. Det värsta som kunde tänkas hända.
Jag grillade kycklingar i min oskuld och sålde säkert massa fisk och kanske en del ost också. Kanske en stubbe eller två blev gjorda. Men när jag kom hem och satte mig totalslut så stelnade jag till is. Ingenting blir någonsin sig likt igen, likväl som det inte någonsin blev efter bilderna och berättelserna i kölvattnet efter World Trade center terroristernas framfart, mordet på Olof Palme och Anna Lind och dödsskjutningarna i alla skolor i USA, Finland och mordet på John Hron och Bobby. Så stora händelser, nationella sorger.
Man kan lägga till diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg eftersom jag vid ett par tillfällen såg bilder på skakande, gråtande föräldrar som letade efter sina barn därutanför, och de hemska berättelserna om ångesten och våndan efteråt. Den som blev kvar hade det svårt också. Både barn och föräldrar.
Dagen då man kastades tillbaka till känslorna vid alla dessa attentat kom en fredag mitt i sommaren, mitt i denna underbara hemska sommar. Och man visste ingenting, vem var han, varför, var han ensam, var det en missanpassad galning som hörde röster som vi så många gånger läst om och sett, eller en riktig terrorist. Var inte det misslyckade attentatet i Stockholm bara en tillfällighet? Har jag drömt det?
Är vi bara naiva här som tror att det inte kan hända här. Det hade ju redan hänt, Stockholm var bara början. Det här kan hända här. Jag bara sitter där, vilsen och galen över att inte förstå. Jag förstår inte vad som driver någon att leka gud.
Jag är rädd. Men inte i närheten så rädd som de måste varit, de som skulle dö, de som väntade på att dö därute på Utöya. Jag kan inte förstå att han kunde gå runt och leta och skjuta och le och skratta och göra segertecken och fortsätta.
så många barn. Presenterades efteråt med sina namn och bilder. Så många som saknar dessa barn, och dessa mammor och pappor. De var i mina barns ålder. Några föräldrar fick ha dem i telefon, höra deras röster. I bästa fall. Nu sitter familjerna där med en sorg så stor. Så många som saknar och får leva med detta resten av sina liv. Så meningslöst.
Detta kan inte vara sant, det är mer än jag kan ta in känns det som. Vilken fasa de måste ha känt, vilken rädsla när de såg sina vänner falla, när de hade honom i blickfånget, när han såg dem i ögonen innan han sköt. Det är ofattbart vilken ondska som vandrar omkring härute bland oss, vad vet vi om vilka planer som smids runt om oss?
När allt detta rasar runt en och man inte förstår så vet jag plötsligt varför jag aldrig känner mig lugn och trygg i mitt liv. Jag har i hela mitt liv levt med en känsla av otrygghet, oro, rädsla för förlorandet. Den som inte gör det den blundar. Jag kan inte blunda, jag tar in allt, jag vet att det kan hända jag vill inte veta detta men JAG KAN INTE BLUNDA.
Kanske det hjälper att försöka sätta sig in i vad det är som händer runt oss i världen. Jag har ett bra tag koncentrerat mig på att överleva själv, pluggat och våndats och velat ha ett jobb så jag har släppt mycket av omvärldsanalyserna man faktiskt får hjälp med och kan sålla i för att förstå.
Det är det enda vi kan göra i kampen mot att det här inte ska få hända igen. Förstå och bekämpa det. Det är upp till oss alla om det här ska få fäste eller slås ner. Dådet är med all säkerhet inte det sista här uppe i Norden, det har bara börjat, även här med Stockholm, vad kunde ha hänt om han förberett sig lika minutiöst som den här mannen?
Allt kan hända hela tiden. Det är det enda som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar