Dumhuvud ska man inte kalla sig själv, man ska tala snällt och fint till sig själv, stryka sig över kinden till tröst och gosa med ett djur när det är som värst. Eller ta en filt och sätta sig i skönaste soffan på Styrbordsvägen.
Att vi slår ner på oss själva och rackar ner på vårt stundtals klena men andra gånger knivskarpa intellekt är det hemskaste vi kan göra. Och det som är än värre- jämföra oss med andra, våra mödrar eller andra förebilder vi har.
vi duger ju faktiskt som vi är! Vi är så bra! Vi behöver mer hejarop och ryggdunkningar- för vi är ju själva vår bästa vänner. Är vi inte vänner med oss själva och älskar oss för den vi är, måste vi börja där. Acceptera den man är, för att kunna acceptera andra runt om oss som den de är.
Meeeeeeeeeeeeeen det ligger nära till hands att jag kallar mig själv det där ordet nu när jag äntligen bestämt mig för att gå ner lite i vikt och må lite bättre, få nya bättre vanor- bli en version 9.1 av mig själv. Varför?
Därför att jag inte har vägt mig innan jag körde igång. Det skulle jag gjort, för att bli ännu mer taggad när det går bra. Jag har bara en diffus siffra om vad jag väger, kanske för att jag hastigt med en fnysning klivit av de vågar jag vågat beträda de senaste åren.
Meeeeeeeeeeeeeen jag kanske ska ner och rota i sylådan. Jag fick ett råd förra vintern av hon med Volvon att mäta midjeomfånget för att se när det krympte. När- inte om. Sug på den!Den andas segervisshet.
Usch vad jag kommer att ångra dessa rader om det går åt pipan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar