Häromkvällen stod jag och stekte kalops. Nu är ju inte det en händelse som kommer sätta avtryck i världshistorien, men det var bannemej inte igår jag stekte kalops. Det kan vara värt att nämnas här. Har bestämt att jag ska laga mer husman och potatis till oss. Det var en mäktig känsla när jag stod där och tittade ut genom fönstret lite förstrött och helt plötsligt befann mig i moster Majkens kök. Bara sådär. Bara genom att steka kalops.
Min moster Majken var verkligen underbar. Moster Majkens kök hade blå skåpluckor, såna där man sköt fram och tillbaka. Hon hade ett gammalt mörkbrunt ur på väggen man fick dra upp som slog så hårt så när vi kom dit och skulle sova så stängde hon av den. Men jag hör fortfarande den klockan inne i skallen., efter alla år därnere. Alla dörrarna i lägenheten var blåmålade och toaletten var så liten så man kunde bara ta ett steg in, sätta sig och göra det man skulle, sen resa sig, tvätta sig och gå ut. En gång lyckades jag svimma därinne, det får man se som ett under att jag inte slog ihjäl mig, jag vaknade sittande längs med badkarsväggen, som var jättehög och fick krypandes ta mig ut och till bäddsoffan där vi sov i nymanglade lakan.
Man kunde gå in i hennes garderob och sitta där på en pall med lock där hon hade sygrejjer. Det fanns massor av väskor och kläder att titta och känna på och lite leksaker.
Moster Majkens kök fanns i Karlshamn. Ett av de finare ställena på jorden, bara för att man har fina minnen därifrån. Det var kullerstensgator och lummiga parker och lekplatser som slog det mesta och säkert gör fortfarande. Det var Garnheims konditori och bokhandeln jag i det närmaste bodde i när jag var där på somrarna och på jullovet. Ibland fick man en Kittybok av föräldrarna, de hade svårt att neka mig. Alla ändlösa dagar på Väggabadet i, bakom vindskyddet, där frukostar och luncher med tallrikar och glas värdiga kronprinsessparet dukades upp. Det doftade alltid så gott av grillad korv, för det såldes ju en bit bort under min trånande blick, men det fick man inte för vi hade alltid medhavd mat. En gång föll pappa till föga för min trånande blick och jag fick jag en såndär tjock korv och jag minns smaken ännu, himmelsk.
Och naturligtvis lagade Moster Majken himmelsk vardagsmat, grytor, kalops, köttfärsbiffar, soppa, kokt torsk med smält smör och pepparrot. Och kokta potäter till allt, detta var före pastans tid. Inlagda gurkor, lingonsylt och vinbärsgelé och hallon eller jordgubbar med mjölk eller rinnande grädde. Och elvakaffe, och kvällsmat med mackor och té. Det gick i ett.
Moster Majken hade inga egna barn, därför huldade hon om sina syskonbarn så man var bräddfylld av kärlek och mat när man åkte därifrån. Bara genom att se på henne blev man glad.
Pooler och hopptorn och promenader genom staden, fikakorg vart man än åkte, Mörrumsån, jösses vad det är mäktigt att minnas. Och detta av att steka kalops.
Hon finns inte längre tyvärr. Men hon lever i mitt hjärta som alla andra som försvunnit från mig. Och som kan återupplevas med matos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar