Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.". John Donne.
Dessa rader är passande nu när vi måste börja se oss som en gemensamhet, ett något som kan börja bekämpa det onda i samhället. För visst finns både ont och gott, hela tiden då jag står där och betraktar, hela tiden då jag arbetar, sover eller äter.
Det känns som om det är för mycket frågor och ingen har några svar, ingen tröst. För nog måste man veta, jag har hört det i så många sammanhang förut att det finns så många utsatta barn, barn som lever i fattiga familjer, missbrukarfamiljer, de är ensamma och med tiden söker de sig till en gemenskap som ingen kunnat ge dem förut. En extremistgemenskap, vit makt rörelser eller andra sällskap med mycket dåligt inflytande på dem. Men om ingen brytt sig under alla år är det inte konstigt att de hittar dit och blir värvade. Idag är det så många som 20 procent av svenska elever som är intoleranta, framför allt pojkar från socioekonomiska marginaliserade hem.
Så frågan är om dessa handlingsplaner kan göra någon nytta. Redovisning av resultat på både nationell och lokal nivå, säkra att samverkan sker mellan socialtjänst, skola, polis och myndigheter samt inte minst det civila. Är det vi det? Det känns som om man hört det här förut, att inte tillräckligt har hänt trots att myndigheter en lång tid har samarbetat. Det måste kanske dras till sin spets, allt måste på detta fruktansvärda sätt vändas upp och ner totalt innan man tar något på allvar, trots att det varit allvar alldeles för lång tid.
Jag har varit närvarande i skola under många år och sett, gått på en del seminarium om utsatta barn och hört barn till missbrukare berätta hur de kommit fel i livet med alldeles för lång tid av deras liv gått till spillo. Tack och lov går det att komma ur. Jag var och lyssnade på Emmerich Roth för några år sedan, det var en upplevelse. Här är vad jag skrev då: http://www.hemmaforaldrar.se/mia_alfredsson_oalskade_barn_hamnar_latt_snett.htm.
Ett av samhällets viktigaste åtaganden är att värna medborgarnas säkerhet” samt ” att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är i grunden en uppgift för hela samhället” står det i debattartikeln. Den finns här : http://www.dn.se/debatt/nationell-handlingsplan-ska-forebygga-extremism, läs de sista styckena. Visst har de rätt, det är allas vårt ansvar.
Ytterligare debattartikel på Dn finns här: http://www.dn.se/debatt/var-nordiska-gemenskap-star-upp-mot-extremismen, formulerad av de tre statsministrarna i Sverige, Norge och Finland. Visst har de rätt i att unga måste uppmuntras att engagera sig politiskt eller i andra engagemang, det är på så sätt vi kan gå starka och enade, men är det naivt att tro att det ska gå? Jag vet inte. Det känns naivt och hopplöst om man bortser från de enorma samlingarna efter terrorhandlingarna. Men om det blir bättre? Det är många frågor i alla fall och inga svar finns ännu.
Jag hoppas verkligen att hotet tas på allvar nu, och att allt det här kan bekämpas så vi kan gå åt rätt håll och inte åt det håll vi är på väg i världen och har varit alldeles för lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar