Jag som har klivit över och därmed befinner mig över strecket närmare 50 än 40 och känner en viss oro i kroppen och en viss oro i själen över vad detta innebär har just hittat en notis i DN. Som jag helst önskar att jag sluppit hitta. Jag hittar för mycket elände jag. Det är min lott i livet.
Visst man behöver inte tro på allt, man måste sålla i allt man läser och lär sig, kanske hitta alternativa kunskapskällor att ösa relevant information ur. Men nu är det så att jag är har en viss fascination för sömnstörningar, för att jag haft det och de återkommer när press är för stor, när oro över framtid är för stor, press över att sitta fast i ett liv eller anställning (läs SJ) man inte vill och inte veta hur ta sig ur.
Sömnstörningar skrivs det om ibland, handfasta råd hur man ska komma ur dem och aldrig få tillbaka dem och varför de uppstår och så. Och nu kom det en jag inte gillar riktigt. Det står ungefär sisåhär:
Kvinnor sover sämre. Sämst sover kvinnor över 51. Det är Previa som gjort undersökningen och förvisso är ” forskningen på området ofullständig men om han (Per Larsson beteendevetenskapligt ledningsansvarig på Previa) ska försöka sig på en gissning är det de uppskruvade kraven i arbetslivet som ligger bakom sömnproblemen” . ”Förr fanns tid att återhämta sig på arbetstid men det gör det knappast idag” står det i notisen.
Tja de 37% kvinnor över 51 (29% av kvinnorna i de undersökta grupperna som var 55 000 arbetande män och kvinnor) vinner väl inget på att ljuga. Självklart finns ingen tid att återhämta sig på arbetstid, det är raster och ledigheter som ska åtgå till sådant. Arbetet är till för produktion, sen är det upp till var och en som anställd att tala om ifall det produceras för mycket för det antalet anställda som finns eller få alla att jobba mot samma mål och ha samma arbetsmoral kanske.
Jag fastnar dock på 51.
Som om jag inte redan haft allt det där. Nu när jag är 46 så vill jag veta att den svåra delen är över, barnen är större, livet ska börja ordna sig efter allt h-e i arbetslivet( SJ), arbetslösheten, jag ska få sova ordentligt utan oro för ditten och datten.
Är det verkligen för mycket begärt. Ska man inte nån gång få...?
Så jag kanske måste börja reflektera ordentligt över mitt liv igen, få lugn och ro och må bra så jag sover bra för resten av mitt liv. För denna sommar har jag i stort sett sovit bra, det har varit lite upp och ner men oron för myndigheterna och framtid har varit utraderad ett tag. Känt mig som aldrig förr verkligen levande i nuet, i de ljumma vindarna, i det underbara vattnet, i de underbara samtalen med mina underbara vänner. Närheten till mina barn som varit i min närhet men ändå på avstånd, stora nu. Mina arbetskamrater på Ica som förgyllt mitt liv. Så mycket skratt som kommer följa med mig ett bra tag.
Liljekonvaljen, doftjasminen, den lilla finken eller vad det är som drillar så underbart, glittret på havet, allt har hjälpt mig att överleva.
Jag hoppas jag är framme nu, vid målet att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar