Denna sommar har gått i betraktandets tecken, att försöka se det lilla i det stora. Betraktandet av naturen, glittret på havet, men kanske främst mina barn. Efter terrorhandlingen står jag med en klump i halsen och lyssnar till deras andetag när de sover, jag tittar på deras lugn framför tv´n och jag ler åt deras leenden framför chatten. Jag är lyckligt lottad, jag har dem kvar. Jag har dem i säkerhet härhemma.
Ännu tror de att de är trygga. Räcker det för att leva? Jag vill göra dem medvetna fast inte skrämma dem.
Det som norrmannen gjorde var inte ett vansinnesdåd, han var ingen galning som hörde röster och satte sig i sin bil och vansinneskörde i gamla stan, han gick inte med ett järnspett på sig och attackerade folk i tunnelbanan, det var noggrant förberett sedan nästan 10 år, han hade ätit anabola och byggt upp sig och ansåg sig ha rätt att med våld påtvinga omgivningen sin ideologi. Med våld och död ville han bekämpa det demokratiska samhället i stället för att vara verksam i ett parti som systematiskt arbetar och stöder hans antimuslimska åskådning läser jag experter uttalar sig.
Ja det är verkligen obegripligt för oss här som levt i fred och frihet och med yttrandefrihet så länge. Ingen terror. Men visst är det så att vårt samhället under många år hållit oss i ett järngrepp med arbetslöshet och vilsenhet och oro över framtid i våra egna lilla föreställningsvärldar och därför blir det många gånger att vi inte orkar ta in det som sker runt oss. Att sitta fast i en livssituation man inte ser ett slut på är nog så nedbrytande för människan, och många gånger kanske det är det som gör att ensamma galningar som känner sig missförstådda och illa behandlade av myndigheter arbeta i lugn och ro, tills de planerat och iscensatt ett dåd av denna storleksordning. För att ingen orkar se. Eller reagera.
Fast det är bra obegripligt. Jag hoppas vi får svar under rättegången, jag hoppas han smulas ner till intet och kastas in i en cell för evigt, han ska aldrig ut bland folk igen.
Jag hoppas att det verkligen upprättas handlingsplaner för att möta dessa hot, få tag på personer som dras in i extremistiska miljöer som Reinfeldt och Birgitta Olsson och Beatrice Ask bland annat skriver på Dn debatt fredag den 5 augusti.
Jag hoppas inte det är tomma ord, för detta får inte ske igen, inte här inte någonstans. Det är fruktansvärda handlingar med fruktansvärda konsekvenser för så många.
Jag är bara en liten vanlig människa i den här stora världen. Jag är inte komplett, mitt psyke spelar mig spratt ibland, men jag kämpar och gör vad jag kan för att göra livet bra för oss, för att mina barn ska ha värderingarna att alla har ett likt värde. Det är vad jag bidragit med. Inte för att det räcker så långt men... det är i alla fall något. Vad mer man kan göra bör man ju börja fundera på. att hoppas på ett bättre samhälle räcker inte längre.
Men tills jag kommer på det, knäcker koden, älskar jag och curlar lite och njuter av dem i vila och i rörelse. Dessa barn. Mina älskade nära och kära. Jag är verkligen lyckligt lottad jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar