Jag har mardrömt denna sommar. Om ungdomarna som dog från sina föräldrar, deras skrik av sorg, skrik av fasa, skrik av smärta. Där på Utöya, då och efteråt. Vilken fasa. Varje por av mig känner av det.
Jag har mardrömt om glömda smörgåstårtor och exotiska plankor, som inte inträffade. 90% av all oro är onödig, har jag läst en gång. Det är alltså bara de 10 man måste riktigt känna oro över. Och varje gång något seglar upp undra om det är ur de 90 eller de 10...
Jag har mardrömt om knivar som skurit in i magen då man halkar till på utspilld is. Om en närapå tappad köttskärbräda under ett alltför fast grepp om värsta fiskkniven(den som skär genom alla ben och som kunde ha nått mitt öga). Mitt öga undgick i ren tur döden med en hårsmån. Syn räddad. Kanske jag med.
Jag har mardrömt om vacmaskiner och huvuden och diskade revbensspjäll och magsjuka och grillade kycklingdelar och om salamikorvar som kunnat dundra ner på mitt huvud. Ostdelar som tjongat intill mina ögon och ett kroppsryck för att rädda ett paket som höll på att falla i golvet med närapå ryggskott som följd.
Och skärmaskinen som gnisslat framför späda knogar och fingertoppar. Morgon som kväll.
Jag har mardrömt om hur jag ser ut då jag hänger över disken och plockar in fisken för natten och huruvida svettränderna syns på ryggen.
Men jag har gjort laxkotletter, fjärilskotletter, fileat, dekorerat, rekommenderat, böjt mig, sträckt mig, klättrat, närapå rasat av elefantfoten på grund av skosnören och jag har pratat. Haft kul, haft ett arbete, känt mig uppskattad igen. Jag har fått helheten i jobbet och försökt göra det bästa av det så länge jag kunnat.
Jag har skrattat som aldrig förr, träffat så många nya och gamla kunder och försökt göra dem nöjda, Jag har gjort mitt bästa i de flesta situationer, vissa kunde man gjort ännu bättre men vi är mänskliga och den mänskliga faktorn gör inte allt rätt jämt.
Så sorgset igen att det är slut för den här gången. Jag har utmanat mig själv igen detta år, lärt mig en massa nytt , fått nya insikter och utsikter. Det är här jag vill vara, med dessa människor runt mig. Så jag har inte bara mardrömt. Jag har drömt drömmar också.
Jag har accepterat den jag är och gjort det bästa av det. Jag har varje dag tagit med mig minnet av den lilla fågelns sång på morgonen på vår baksida, tagit med mig mitt nybryggda kaffe och doften av jasmin (inte min egen), varje dag insett att skymningshimlen verkligen existerar fastän rulltrappan ibland går i hissnande fart ner i underjorden. I förtrollande dagsljus har jag känt äkta glädje och pirr och känt håren på huden resa sig när vi puttrat fram på lilla båten och insupit havsdoften och fått fläkt. Skimret på havet har varit för vår skull, alla vi som jobbar och lever på den här jorden.
Jag har vandrat på vackra västkustska klippor, känt värmen från dem, yrslat till av lycka inför frihetskänslan, då ingen kan ta mig,allt kommer att ordna sig. Den känslan har varit påtaglig hela sommaren.
Allt kommer att ordna sig. Så det ska jag ta vara på, lagra det i fettdepåerna inför blåsiga höstdagar och iskalla vinterdagar. När vinterkängor är framme långkallingarna påtagna och barn skjutsas hit och dit och det skottas och halkas och hatas.
Då ska jag minnas den underbara sommaren. Och kanske sakna åkturerna med Volvon förra vintern och de små reflektionerna varje morgon med väninnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar