Det är mittemellan sommar och höst. Eller säger man sensommar? Jag gillar inte när jag tvingas släppa taget om den hänförande sommaren. Alltså jag gillar höst men bara då löven skiftar färg och alla olika löv blandas i högar. Det är ok liksom. Och om det skulle bli en så varm dag så man kan fälla ner solstolen med en filt om sig. Det kan ju bli skönt.
Vägrar vägrar vägar inse att hösten nu är på g. Det är varmt här och det var 18 gr ute i morse, så den är inte över än.
I dag har jag suttit på altanen och svettats okontrollerat, kanske är det kaffet som får mig att svettas. Jag svettades under hundpromenaden med Zilla. Jag svettas bakom läsglasögon. Det är nästan som imma på dem. Är det detoxen eller luftfuktigheten eller rädslan för allt elände som kan drabba oss?
Som sagt i förra inlägget så läser jag dödannonser igen, det var längesedan. Men just denna vecka så pendlar förståendet mellan däruppe och därnere, jag blir så frustrerad över allt våld jag läser om, alla sjukdomar som drabbar folk och faktumet att man kan drabbas av likmaskar och spyflugor i sin säng och överallt i sin lägenhet. Människor som går omkring därute och planerar kidnappa och tortera oskyldiga och spränga dem. Det är bisarrt, det är hemskt, vidrigt.
Så jag hittade en liten dikt av Per Lagerkvist.
Aftonport till evigheten,
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund.
Stilla står jag vid portalen
ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
Allt blir evighet.
Tungt, man kommer inte att få veta hemligheten med livet förrän man är framme liksom. Kanske lika bra att sluta grunna, börja leva dagen med ett leende. Ibland vet jag inte hur jag ska klara det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar