Augusti har varit en tänkvärd månad verkligen, har försökt hålla kvar sommaren så länge det går, men nu känns det som höst verkligen. Det är sol ena stunden och åska och regn andra. Varje övergång till ny årstid väcker tankar, hur har det varit, har jag varit lycklig, hur ska jag kunna bli lycklig/behålla denna känsla framåt?
Min genomförda detox som resulterade i ett par kilo mindre och mindre svullnadskänsla i magen fick mig att verkligen fundera över hur jag ska leva. Jag vill verkligen må bra, jag anser att jag är värd det, jag vill inte ha en massa sjukdomar och elände som jag skaffar mig själv på grund av min livsstil, jag vill träna och må bra. Inte ha ont någonstans. Det är nedbrytande för kropp och själ att ha ont.
Så nu har jag gjort en liten överenskommelse med min själ, att jag ska vårda själ och kropp på bästa möjliga sätt, jag ska inte än en gång hamna med tre hjul i diket. Pakten är undertecknad av både hjärta och hjärta och undertecknad med tumavtryck i Brie.
Håret reser sig när jag läser mina dagböcker från de sista tio åren, det är som att läsa ett skräckmanus, eller Lars Norén. Eländes prosa. Nej aldrig mer.
I och med att detta var år två på Ica så kände jag mig mer hemma nu, såg helheten i arbetet men också otillräckligheten på ett annat sätt, att man inte alltid hann det man hade föresatt sig. Jag har anledning att reflektera nu eftersom jag bytt arbetsplatser ett par gånger de sista åren.
Allt har sitt positiva och sitt negativa, i mångt och mycket är det personkemi och relationer med anställda och chefer som spelar in. Jag har aldrig, dumt nog kanske, varit någon karriärist utan bara velat ha det bra och må bra på min arbetsplats och det har varit svårt. Som jag skrivit förut så tackar jag högre makter att jag inte jobbar kvar vid SJ. Jag hade spårat ur, flipprat ut, rullat ut på bangårdens dammiga grus rätt in i lokstallet utan att kunna ta mig därifrån någon mer gång. Jag hade dött om jag hade stannat.
Hade en litet chatt med en bekant häromdagen som jobbar inom barnomsorgen och jag undrade hur man orkar år ut och år in, är det inte tufft och svårt och ansvarsfyllt till brädden. Höga ljud och alltid vara pedagogiskt alert och inte bli galen när det bråkas och tjafsas( som man blir som mamma menar jag) tänker jag. Hon svarade ” ja det har sina sidor men att komma till jobbet och mötas av kramar det är bara bäst” .
Tycker att den attityden har genomsyrat många jag pratat med som arbetar med barn, det de får är så mycket värt och gör att de orkar fortsätta ge.
Hmm... jag valde nog fel ändå, tänk att få mötas av kärlek på jobbet istället för skäll och hån och ironier jämt som man fick på SJ. Små varma oförstörda barn jämfört med nedrivna kontaktledningar och bussersättningar och för alldel, slitet med att lyfta flaskor och kartonger på bolaget. Nog har det medfört nya och bra relationer med medmänniskor men otroligt mycket slit på både kropp och själ.
Jag hoppas i alla fall jag hittat rätt denna gång, i tankarna har jag förut varit och nosat på barnomsorgen men inte trott mig orka, när man själv varit sliten småbarnsmamma.
Men jag trivs också ypperligt bland delikatesser, ostar och marmelader och salamisar och tårtor och fiskar. MEEEN antagligen vet alla det nu så jag behöver nog inte påpeka detta faktum mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar