Brukar ni känna behov av att gå ner på knä och knyta näven och skrika av glädje, så där man gör på fotboll, innebandy och alla andra sporter när man gjort mål. Jag gjorde mål liksom, jag, jag!
I sporten är det målen som syns. Delmålen, assisten syns mindre, uppmärksammas mindre av de som inte är så insatta men skapar en känsla hos den som gjort dem att han är också på väg någonstans, att han räknas av tränarna fast mestadels bara målen räknas.
Vi som aldrig sysslat med lagsport under vår uppväxt kanske inte kan fatta glädjen när ett lag har vunnit. Men målen man gör i lagsporter måste kännas lika stora som de man uppnår själv. Det var ju jag som gjorde det, låt vara med puffar från andra…
Jag har aldrig genomfört ett lopp, aldrig gjort ett mål i en lagsport, aldrig fått en medalj för en piruett på skridskor. Jag fick spridda applåder för en hopptävling på brun häst på Askims ridstall för 25 år sen men mamma höll på att dö av hjärtsvikt på läktaren så det tog liksom ut vartannat…
Men jag har genomfört förändring och det är rätt stort. Just nu vill jag gå ner på knä och skrika av glädje över det jag gjort och gör.
På livets outgrundliga väg, på irrande stigar har jag vacklat fram alltför länge, haft ett arbetsliv jag aldrig funnit mig tillrätta i, haft sorger i ryggsäcken jag inte vågat släppa ut, där har jag agerat tvärtemot mot vad jag borde ha gjort.
Hela tiden i tio år. Och det ledde till att jag närapå brände ljuset i båda ändarna och ställde till det något alldeles förskräckligt för mig. Jag saknade förmågan att peppa mig själv, såg inte att jag hade ett egenvärde utan jämförde mig bara med alla andra som orkade, och förstås, mamma, som orkade. Fast det vet jag ju egentligen inte om hon gjorde, hon kanske mådde som jag och inte heller visade det.
Hemska tanke vad vi tiger och lider. Biter ihop så vi får bettskena för att orka, högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, astma, eksem och depression. Bara för att vi inte orkar ta tag i våra liv.
För tänk om vi förstod att omge oss med kärleksfulla människor och finna styrka i dem när det blåser snålt och att vi skulle tagga ner i stressen, vira in oss i en filt och tända ett ljus i tystnaden.
Och älska oss själva! Inte slå på oss för att vi inte förmår, för då drar vi ju ner oss själva. Det är ingen annan som gör det, det är vi!
Så i alla fall, målen. För första gången i mitt liv ser jag att jag utvecklats så otroligt mycket. Trots att jag lider av arbetslöshet just nu så har jag hopp att nästa år kommer bli mitt år. Det året ytterligare några pusselbitar fogas ihop så att jag får ett kanonliv. Med utveckling utveckling utveckling.
För att bli version 7.1 av mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar