strypsnara?

Efter att som en drucken ha vacklat in hos en nära vän jag känner och flämtande med stjärnor i ögonvråna anförtrott henne att jag är förstummad och förskräckt över det jag hör och ser och känner fann jag henne plötsligen men inte överraskande betraktande mig milt översende.

Hade jag förträngt? Hade jag glömt? Att vi redan vet? Hon och jag och några till.

Det var som om jag inte vetat detta från början av vår bekantskap.

Som om vi inte kommit fram till detta redan för femton år sedan under våra sittningar, det var som om jag glömt att hon sett mina ogråtna tårar och hört mina ansträngda andetag under 15 år.

Eller som att jag låtsat att de ogråtna och de ansträngda inte funnits. Jag är ånyo försvagad, förstummad, fördummad.

Hur kan jag tidvis glömma att jag redan vet?

Att vi utvecklat oss till döds, som hon påtalar med bestämd min, att alla nytt rör datoriserade tjänster, TV, bredband, utcheckningsmaskiner, incheckniviatelefonen, ciggautomater, internetbutiker, sifopånätet. No limits. Och vilka är det som låtit allt ta överhanden? Vi eller? Vilka har låtit sig hunsas med?

Vi har mer än vi behöver, tiofalt. Hundrafalt. Vi har inte bara Gekås, vi har till och med TV- inspelningar om Gekås, numera. Nu och för alltid. det går inte att radera ut på våra näthinnor. För tiden går inte att stoppa, det som är det är.

Plötsligen var det som hon och jag inte kommit fram till vad vi tycker om det mesta som skett under alla. För plötsligen var allt glömt och jag stod där som en åsna.

För allt vi redan vet, allt vi redan trott oss veta, allt vi befarat, allt vi sett komma har nu anlänt smygande. Successivt, och nu är vi i framtiden.

Nu.

Och jag ville inte det, därav min ansträngda andning.

Med berått mod har någon kastat oss in i framtiden, Centrifugerat oss i dagens välling, mixat oss med gårdagens och framtidens äpple- blåbärs- hallonkompott-mos-sylt och pressat oss ner till pipens konformade plastmunstycke.

Tryckt ut oss som kakor, deformerade, utrunna som om någon ingrediens saknas.

Ooch där har vi lämnats. att forma våra framtider.

All by ourselves. On my own. Nu. Now.

Framtiden är här nu och samtidigt som den är spännande så är den så ful, så smutsig. Vi är så förstummade, förnedrade, förfasade, förstenade, de flesta av oss.

Oförmögna.

The beast sleeps in me-peacefully sjunger Anna Ternheim. Tänk om alla bestar, alla monster släpps lös hos det tuktade folket som ska finna sig i alla påfund som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat i Svea, vad händer då?

Och vad kommer att hända medans vi reser oss och påtalar? För det borde nästan räcka att påtala till de styrande om vi vore tillräckligt många. Vad ska de lugna oss med, locka oss med, vi som ber om hjälp för vår nöd, för vår nöd idag är bristen på frid.

Och den bristen är den mest nedbrytande, en av de stora farsoterna. Det är inte digerdöden eller pesten som alla massdog av, det är bara själslig död.

Bara.

Vi har alla känt på den, nuddat vid den, snuddat, smekt den, velat stänga den ute, velat vara utan den, men våra sinnen har inte förmått hindra den från att tränga in.

Men när ska de som bestämmer förstå, när ska de bry sig?

Om oss

om mig

om dig?

Eller ligger allt i våra händer?