Är livet enbart en väntan på avslutet, att lämna gåtan som livet är bakom oss?
Under livets resa, resan på floden, då ska vi se till att leva, inte bara vänta på att begravningsbilen kommer och hämtar oss en dag på den förutbestämda adressen. Hitta kulet, skratten. Leva med vänner, familjen Älska.
Det finns inte så många fysiska hot, allt sitter i sinnevärlden, hur vi upplever den verklighet vi lever i, hur vår förmåga är att kunna påverka vårt arbetsliv, vårt själsliv, vårt privatliv. Förmågan att acceptera det som sker följer med på vågen.
Inne i hjärnan, stället där man skulle vilja slippa höra sin egen malande ältande röst ibland pågår det stora saker. Planer smids, trådar tappas, känslor samlas som man kan leva ett tag på, något saknas eller händer ibland som gör att man tappar tråden…
Men allt är verklighet, och verkligheten är rätt och fel ibland. Vi ska bara dra lärdom av det skedda och gå vidare och inte göra om dumheterna.
Där inne, där vill man ibland att någon annans röst tog över ibland istället och ställde allt tillrätta även om man inser att det är ens egen röst och vilja som borde styra, man borde sitta på svaren och låta dem komma fram liksom, inte skulle någon annan tala om hur vi ska leva?
Ingen diktators eller psykopats röst skulle få ta över, utan kanske en vis vän blond kvinna som bor på svaren och som ställer frågorna, som formulerar sanningarna för mig att sammanfoga till ett svar. För en dag finns svaret där. Och jag uttalar det. Då blir det sant.
Sanningarna kommer skoningslöst som piskande regn och stumhet kan inträda och gråten kan hälsa på. Och sen kommer stillhet och ro. Gråt är en del av livet, så varför vågar vi inte bejaka den, varför skäms vi och biter ihop?
Sanningen är att i det förkrympta Sverige är det är så svårt för omgivningen att hantera känslor. Det är därför vi alltid ska vara så duktiga. Inget visa, inget se, bara låtsas att allt är bra, då mår vi bäst.
Fast det rämnar ju emellanåt, det kan vi alla vara säkra på.
Vi har en utmätt tid, det är säkert, ingen kan ta den sanningen ifrån mig. När min tid är kommen så är den. Jag vill kunna leva, njuta av nuet och inte rädas framtiden. Njuta mitt hem, min familj, mitt liv. Inte vara rädd för yttre omständigheter, hot från myndigheter.
Jag vill leva, inte bara vara vid liv.
Avslutar med en dikt av Tomas Tranströmer.
Mitt i livet händer det
att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar