Jag är så lycklig jag är så glad. I år var första gången på 15 år som jag såg fram emot julen. Jag pyntade med glädje, tände upp ljus och satt och glodde mig omkring äntligen hundra procent seende inte med den uttömda blicken som brukligt 23:e december.
Den 23:e har man varit så slut av att ha jobbat skiten ur sig på dels på SJ med det årliga trafikkaoset utan undantag och arga resenärer. De sista tre åren har jag slitit skiten ur mig på Systembolaget och plockat flaskor och kartonger tills ögonen gått i kors. Så inte har jag tittat mig omkring med några cockerspanielögon som älskat livet, snarare har lågan i ögonen sakta falnat och jag tvingat mig upp, hasat mig fram till julbordet för att färdigställa frosseriet och sen få somna.
Men i år har julen bara inneburit så mycket mys och att i avstressat läge kunnat förbereda det man inte hunnit och bara haft ångest för. Ångest ångest i alla år, hur är det möjligt? Så många förspillda år.
Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att leva det liv jag gjorde? Hur kunde jag tro att jag skulle vara opåverkad av denna stress jag levde i, andades, tog på, inte kunde bortmota? Att den aldrig skulle ta ut sin rätt? Var jag så enfaldig?
Jag är bara så arg, att jag lät det gå så långt, att jag lät mig bli missbrukad så länge och att en del antagligen skrattade bakom min rygg. Jag gjorde mer än jag behövde i alla år, slet verkligen. Insikten gör ont idag att jag inte blev värderad för den jag är.
Det känns som om jag alltid varit fel människa på fel plats.
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv där jag inte vördade mig själv, vårdade min relation, vördade mina barn på det sätt de förtjänar eller älskade mitt underbara hem jag inte orkat med alls på grund av förmycketjobbande.
Förmycketjobbande i många år, och oförmåga till gränssättning. Djupt nere i dubbelarbetarträsket med mannen som också ställde upp på sina barn, för deras skull, men inte sin egen. Inte för vår skull, för deras skull, inget ont menat, bara så…
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv utan att njuta? Att njutningen bara ”skulle komma en dag” sådär som i ett kuvert på posten eller så, som om inte jag själv skulle kunna vara i stånd att skapa den. Hur kunde jag tro att någon annan skulle skapa det jag själv var ansvarig för?
Jag har inte skapat något annat än fiktiv trygghet under alla år, fasaden som skulle putsas på, det yttre.
Jag? Jo men det är bra, hur är det själv?
Hur kunde jag tro att jag i längden skulle kunna leva i en lögn?
De sista 18 månaderna har inneburit att bli avskalad som en lök, avskrapad det sista från benen, men väldigt långsamt. För när man står där och ber ödmjukast om hjälp med mössan i handen, då är alla orden slut och sinnet så mörkt och hemskt och längst ner är man och inte har man längre någon framtid eller något ljus och ingen chef tror på en utan vill sänka ens kontrakt då finns det bara mörker.
Ingenting annat, jag hade ingen som kunde ta över rodret och hjälpa mig, bara jag själv. Bara jag kunde ta mig upp ur detta och ge mig själv en andra chans och visa att jag visst kan och alla hade fel alla som tyckte och tänkte om mig.
Och kommer man då till rätt människa som vet hur hon ska göra, var hon ska börja och när det är slut, då är man trygg och omhändertagen, fast det tar ett tag att förstå och begripa det. Hon ska bygga. Hon ska dra fram, hon ska rasera och radera de felaktiga mönstren jag fått med mig och skapat mig. Hon ska se mig, se på mig, krama mig och ge mig styrka. Se in i mina ögon och tända det slocknade ljuset.
Och hon gjorde det.
Hon och några till - alla ville väl och försökte och inte förrän efter 18 månader har pusslet liksom gått ihop, bitarna har närmat sig varandra så mycket att man kan skönja en bild. En kontinent stark nog för mig att leva på. Min kontinent, min minikontinent. Men tillräckligt stor för mig och de mina.
Och jag hoppas att jag i framtiden är stark nog att vända ryggen åt de som bara tog av mig utan att ge, de som vara karvade i mig, de som lockade men inget gav sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar