Is reality the worst game ever?
Vad är det som gör att vår verklighet inte är som vi vill ha den? Tänker ofta på att jag inte behöver läsa romaner längre, eller deckare, för verkligheten är så dramatisk, så händelserik och uppskakande för så många idag. Det är så tufft där ute så hälften vore nog.
Är det våra tankar om våra liv som har fått oss till randen av stupet, vad har skapat verkligheten där vi är,där vi står och våndas just nu. I väntan på det som ska komma och utan ork att forma, att vända ryggen åt, att se framåt.
Vet vi var vi är men har vi orken till att stanna, kliva ett steg tillbaka, inte flyga vidare på de svarta vingarna?
Jag känner att jag ohjälpligt dras med i shoppingen, julhysterin fast jag inte vill det. Jag betraktar och grunnar, förundras och låter mig bländas, bländad av glittret men sorgsen. Hela tiden spökar det i huvudet - behöver jag verkligen det där? Vad ska vi ha det till? Jag vill lära mina barn att bli en del av konsumtionshysterin, att vända den ryggen.
Det är så svårt. Så fruktansvärt svårt. Resan är skakig hela tiden därför att det hela tiden handlar om att unna sig något som belöning.
Expect the unexpected, heter Joe Laberos senaste show. Jo men visst är det så livet måste levas, man ska inte och man kan inte ödsla tid att fundera över det som kanske men förmodligen inte kommer att hända, man ska inte oroa sig för den opåverkbara framtiden.
Vi måste leva nu! Och vara nöjda här, och det enda sättet är att börja se nuet, lära oss göra en sak i taget och njuta av den. Plötsligt händer det, det som ska kan och kommer att hända, om vi tror. Och vågar släppa kontrollbehovet.
Inte heller ska vi ödsla tid på det som borde varit, skulle varit kunde varit men inte blev som vi ville. För det som sker det sker, det är inte någon som ställer till det för oss av jävelskap det är omständigheter som sker runt oss hela tiden.
Det jag trott, att livet är för jävligt mot mig jämt har plötsligen förändrats. Kanske för att min inställning sakta har ändrats, jag kan inte oroa mig jämt, jag följer med i floden på ett annat sätt nu.
Och då har det verkligen förändrats, det som jag bara läst om i böckerna. Jag ser ljust på framtiden igen, vet att snart är det min tur att njuta, ha ett bra arbete där jag kommer att trivas och bli sedd som en tillgång, inte som en man ska utnyttja och förnedra offentligt. Jag gör små små förändringar successivt i livet och de ger utdelning, och jag hoppas hitta ett ställe där jag ska vara.
Ett ord jag stött på i böcker den senaste tiden som jag tror har ett finger med i spelet bara det att jag inte vågat tro det, är tillit. Att man ska våga känna tillit för att det som sker det ska ske. Det finns en mening med allt som händer oss och allt bidrar till att vi blir nya bättre versioner av oss, som ger varandra kärlek och stöd på vår väg.
Alla dessa svårigheter som formar oss, slipar oss, de kommer till oss när vi är mogna, när vi är redo att ta tag i dem. Och det vi måste ha är tillit. Att allt kommer att ordna sig till det bästa. Pusslet fogas sakta samman.
Ordet tillit fick jag till mig av en speciell person som inte känner mig. Hon hade ett budskap till mig från andra sidan. Just det ordet jag tvivlat på och inte trott på sa hon att jag skulle ha och då vågade jag ha det. Och efter den dagen har allt förändrats, bara sådär.
Jag älskar livet igen. Trots vedermödorna. Allt är så vackert runt mig. Och glatt, jag har inga människor som drar ner mig utan bara sådana som stödjer och hjälper mig framåt.
Och budskapet om tillit var från mamma. Som jag sörjt och saknat bottenlöst i 15 år.
Så expect the unexpected, det kan komma när som helst, och det vänder ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar