I dessa tider går det åt en massa stearin. Jag älskar ljus i alla dess former, att tända upp och titta på. Gillar att komma upp och se att mannen vid frukostbordet också njuter av ljusen och utsikten över grannarnas skottning.
Älskar att lyssna på sörplet av gröt från en älskad son. Det finns verkligen en viss trygghet i sörpel, det är okey, det är ingen kriminell handling att sörpla. Det inger trygghet. Likväl som popcornkras.
Här hemma ska det vara tryggt. Hemmet ska fullkomligt drypa av kärlek för av kärlek bygger man trygghet. Och omtanke. Man ger det man får. Och jag får rätt mycket just nu. Och så dryper hemmet för första gången på många år av humor. Som min lille son. Jag smörjer ett svårläkt sår på hans läpp med en salva och det sker högt motvilligt.
Nyss skrek han åt mig:
– Mamma kom och smörj mig!
Varpå jag naturligtvis reste mig förvånat, detta har aldrig skett frivilligt, mestadels under knivhot. Då hade han satt på sig brorsans moppehjälm med visiret nedfällt och satt och skrattade åt mig. Vad härligt. Vad det gjorde mig varm.
Humor har den effekten på mig. Har haft för lite av den varan i många år så när man får skratta så mascaran rinner då är det bara att kapsla in den känslan och ta fram den när livet blir mörkt igen och minnas. Hur kul det kan vara när man är på topp.
Om det vore så att alla fick vara friska och krya och ingen behövde utsättas för sorger och bedrövelser, undrar hur världen vore då? Jag vet att man ska nötas och stötas och bli en annan bättre av det man går igenom och såg man inga bottnar så såg man inga toppar heller. Men nog hade jag velat vara utan den akuta sorgen min mammas död innebar. För den tog ner mig så många år på grund av att jag stängde in och stängde av och inte tog någon hjälp förrän jag nästan var i diket med mer än två hjul.
I dag förstår jag att sorgen fanns för att jag skulle söka hjälp när livet var som svartast, att den var en del i att jag till slut tog hjälp för att må bättre.
Och idag mår jag bra igen, jag vet att inga garantier finns för livet, att jag också kommer stöta på patrull en dag då livet tar en annan vändning, men förhoppningsvis har jag i min verktygslåda då de redskap jag behöver för att ta mig genom det.
Då är då och nu är nu. Inför eventualiteter är jag liten men inte oförberedd. Vi vandrar här på jorden en stund och måste leva i våra liv, göra våra liv till det bästa liv vi kan. Hela tiden. Och då vi inte orkar har vi förhoppningsvis någon människa som kan stötta oss i sorg och jämmer. Bara vi vågar ta den hjälpen.
Så nu tänder jag några ljus, mörkret är här om ett par timmar. Men bara på utsidan. Här inne är det varmt och tryggt och ljus igen. I mitt sinne.
Och mina tankar är hos de som drabbats av sorger och akuta tillstånd som uppstår i livet, som vi ändå inte kan komma undan, som inte går att stänga ute eller mota bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar