jubel

En vän till mig förmedlade med en anings glädje
att hon hade landat äntligen,
men hejdade sig lite och undrade
om man verkligen kunde säga landat
när man egentligen varit i underjorden?

Kröööpit upp ur jåården som Anna Anka skulle ha sagt.

Alla har vi varit på platser där vi inte någonsin önskade oss att vara.
Som vi önskade vi sluppit känna till,
förnimma,
eller andas in.

Ställen som vi många gånger själva har förpassat oss till
utan att vara medvetna om det
förrän det varit försent.
Jag vet inte hur många gånger jag skickat
mig själv
ut på den dammiga bangården
utan bromsmöjlighet.
Det har slutat med sänkt huvud, torr hals och smärta överallt
så jag har velat skrika.
Den har medfört behandling på behandling
för min kropp
med akupunktur, ultraljud, muskeltöjning, cortisonsprutor, sjukskrivning, rehabilitering.

Och understundom behandling för förtvivlan.
Böjd och förtvivlad inför livets prövningar.
Totalt i avsaknad av redskap
för att hantera mer.

Det gick inte.

Jag har förpassat mig till mörker och gråt, till fläckvisa solglimtar som varit alldeles för
få,
jag har hållit skenet uppe helt i onödan
jag borde och hade vunnit på att bryta samman mycket tidigare,
inte bita ihop käkarna så jag fortfarande har
biverkningar.
Man åsamkar sig så mycket skador genom att inte söka hjälp i tid.
Men i och för sig,
man kanske inte kommer till rätt människa.

Men då- måste sökandet fortsätta,
för en dag hittar man den som vill och kan hjälpa.

(jag vet)
Den som ser och vet instinktivt vad för insatser som behövs sättas in.
Och det bästa är om man hamnar där strax innan en
ambulans
får hämta en,
att man kan gå själv in i rummet av fri vilja.

Och varför jag säger det
är för att jag vet
att när du senare anser att du kan avsluta samtalen,
när du känner dig klar-
då är det återigen du och din vilja
som tar dig vidare ut i världen,
mot nya mål, där himlen är gränsen.

Då du kan stå på egna men darriga ben och jag
lovar
att du kommer att känna en otrolig tillfredsställelse att det är
du
och ingen annan som gjort det.

Låt vara med hjälp,
men stegen du tar
tar du av fri vilja.
Ingen tvingar, dig, gör det åt det, det är du och ingen annan.

Din ledsagare kommer att jubla, hon har gjort sitt.
Hon har fått dig dit du ville, och dit hon visste att hon
kunde få dig
fast du inte visste det själv.
Eller vågade tro det.
Eller se det.

Det finns ett ljus som kan fylla en, men inte förrän man är redo.
Då är man äntligen hemma.

So i´m home now!