Stoppad av bomull

Att ge järnet under så många år och tro att det skulle fungera. Jag hade ju inget järn, jag var ju stoppad av bomull. Jag är fortfarande förundrad över min dumhet. Hur kunde jag tro?

När jag till slut satt skakande med iskalla fingrar i kassan, frusen i själen i sällskap med kallsvetten vid kraglinningen. Överläppen darrande och varenda muskel och led värkte efter att ha varnat mig alldeles för länge. Det smällde i huvudet ibland. det var ingen mardröm, det var verkligheten, jag var vaken men långt ifrån skärpt. Jag var i diket.

Så blek under makeupen, skakande, så skakad in i minsta cell. Hjärtat höll på att lägga av. Det ville inte, det räckte inte, jag fick inte det jag behövde, jag höll på att kvävas, men jag ville leva. Bara inte så.

För hjärtat var det som närapå förfrös, det var stängt, slutet.

Och därifrån till idag. Att jag har genomfört med hjälp så mycket förändringar som gör att jag idag kan höja huvudet och se folk i ögonen på riktigt är närande.
Då jag kan böja mitt huvud och tacka han där uppe att jag klarade det, med mångas hjälp. Kanske en högre makt också. Någon har följt mig på avstånd, det är jag säker på, någon som vakar, som ville mig väl.

En iskall känsla invaderade mig och min livsledsagare vid vårt senaste samtal. Vi fick påhälsning, det var mamma är jag övertygad om, hon var där och ville mig något, ville säga att hon var med mig. Trots kylan var det stärkande. Hon kom in i märgen på mig. In i hjärtat. Hon kom också senare fram vid en seans och sa att hon visste hur jobbigt jag haft det och att jag fattat rätt beslut, att jag måste ha tillit till det som sker att allt sker till det bästa.

Jag är förstummad, jag kan idag böja mitt huvud i tacksamhet och höja det i glädje. Jag kan se och nästan skrika rätt ut av min glädje där jag förr bara gråtit av sorg. För sorgen är inte det huvudsakliga längre.

Nu är det framåt och glädje som invaderar mitt liv. Trappan går inte neråt längre, den går uppåt.