Att vara mamma är det mest fantastiska man kan vara. Är fylld av vördnad inför mitt uppdrag. Mamma. Man har ett livslångt ansvar, man har fått en gåva och har att förvalta den.
Dagen då jag såg ner på min förstföddes första leende så insåg jag att jag också en gång hade varit så älskad och den dagen lovade jag honom att han också skulle vara det. För evigt.
Då insåg jag, det var som en hammare i skallen, ett spjut. Tänk så jag älskade min egen mamma. Jag grät av smärta, för att hon inte fanns hos mig längre. Hon var borta då och många tårar har fällts för det genom åren men hennes kärlek bär jag inom mig. Den hjälpte mig att bli en kärlekfull mamma också.
För det är en mänsklig rättighet att vara älskad.
Och kärleken till de där barnen går inte förklara, den bara finns, den bara kommer, den slutar aldrig, den blir bara större ju längre tiden går. När de föddes så upphävdes det man trodde var livets normala rytm, det som var, skulle vara. Det försvann, det existerar inte mer. Nu kretsar livet runt barnen, att göra deras liv tryggt och tack och lov har jag också förstått äntligen att vårda mig själv så att jag orkar vårda dem.
För de berikar ens liv, får en att le, skratta, bli arg, gråta. Får en att ställa krav och släppa efter ibland. De får en att värdesätta en sammetslen kind och glädjas åt en begynnande mustasch. Får en liksom att förstå det viktiga i uppdraget. Att bara ta emot deras funderingar och försöka lotsa dem framåt, bli självständiga individer som kan gå stärkta sina egna vägar.
Och glädjen i att få höra ” du är allt man kan få och allt man önskar” gör att man blir varm för resten av ja vadå - livet?
Ville bara dela med mig av detta.
1 kommentar:
Tyvärr begåvades vi inte med några barn men jag kan ändå leva in mig i denna känsla. Saknar också min mamma som gick bort för tidigt. Gillar det du skriver/kram
Skicka en kommentar