detnyalivet.nu del 2

Jag har känt mig så missbrukad emellanåt. Jag har i alla tider lånat ut mig själv, min själ och min kropp till så många runt mig. Alla har inte förvaltat mig som de skulle, speciellt inte arbetsgivarna genom åren.

I dag känns det så- och samtidigt är jag mer hoppfull än någonsin, konstigt nog, trots att jag är utanför arbetsmarknaden. För första gången på många år mår jag bra, jag går uppför trappan i mitt hus, vänder mig om och älskar det jag ser, ser mig i spegeln och älskar den jag är.

Äntligen.

För under så många år har jag pressats in i organisationer där man ska ha en roll, ett ansvar, helst flera ansvarsområden och sedan har dessa organisationer sakta filats och nötts och slimmats och ansvaret blev större men också vanmakten.

För jag såg redan från början att det var sjukt, att vi inte skulle orka i längden. Det tog nog en 10-12 år innan jag inte orkade mer och under de 10-12 åren så levde jag inte.

Inom mig grät jag dagligen men utåt var jag en fasad. Jag grät för att jag inte orkade men var tvungen, inte mäktade men måste, var nödgad men inte stod ut, behövde tryggheten och inte oron.

Då.

Nu ser jag annorlunda på saker och ting. Visst finns oro för pengar, för att a-kassan ska ogilla mig, utlämnad som man är, jag får inte stöta mig, inte bråka, bara rätta in mig i ledet och göra as i´m told. Men nu har jag insett mitt egenvärde, att jag vill vara på ett ställe där jag får vara den jag är, ett ställe som ger näring åt det som är jag och inte urholkar mitt sätt att vara.

Det som gör ondast idag är att jag lät mig bli utnyttjad. Jag såg mig bara som det tuktade folket i Sverige och att jag lät mig tuktas. Jag såg att vi är så många som saknar ork och förmåga att resa oss och kräva att bli behandlade väl och bli värderade efter den vi är, inte vad vi presterar…

Jag vill hamna på ett ställe alternativt skapa mig ett ställe själv där jag har full koll, vet vad jag kan och vill och jobbar därefter. Finns ingen sådan bra arbetsplats i världen måste jag bli min egen. Hittills har jag bara stött på färre än fingrarna på ena handen som är värda att bli kallade mentorer på arbetsplatser.

Men å andra sidan är de guld värda, de som finns. de som ger och tar, ser vad man kan kräva i förhållande till det man ger.