Hittade just en gammal artikel från min tidning från seko. De hade ställt en webfråga : Har du gått till jobbet någon gång trots att du varit sjuk?
9 av tio svarade ja. 93 % av de som gav besked svarade alltså ja. Det handlar med all säkerhet inte bara om vanliga förkylningar och hosta här utan med största sannolikhet och det som facket talat med sina medlemmar om är de som drabbats av värk i rygg, nacke och axlar.
Alla har olika historier och olika problem, en del har fått kämpa mot f-kassan, byråkrati, en del fått sin skador godkända, andra har fått vänta länge. Men det som de flesta medgav vid samtalen, det gemensamma var inställningen efteråt:
”Jag var dum jag borde inte ha hållit på så länge, kämpat, men man vill ju försöka in i det längsta”
För så gör vi, stretar iväg till jobbet när vi borde vila vårt stackars skal, vi tror att det bli bättre senare trots att intuitionen borde säga oss att det inte blir bättre om vi fortsätter såhär. Att bara för att de ekonomiska aspekterna skriker till oss att vi måste jobba vi kan inte vara sjuka så kör vi ännu mer slut på oss. Med katastrofala följder.
För det är ju så att- ligger man sömnlös av smärta men ändå jobbar vidare, sitter man och betraktar sina handleder och armbågar som skriker av smärta men ändå tvingar sig upp till jobbet utan en tanke på framtiden så handlar det i mångt och mycket om rädslor. Som alltid och som ingen i ledande ställning i Svea AB verkar förstå, där är vi bara byggstenar, arbetsbin, myror, utbytbara, en vara som går att ersätta med annan mindre krävande, en yngre till fördel efter de äldre utslitna. Svinigt.
Rädsla är hemskt.
Rädsla för att bli utanför, att inte tillhöra ett sammanhang, inte ligga andra till last, inte göra så att andra får jobba mer men som det ofelbart leder till förr eller senare. Drivkraften som gör att man stannar är ju inte att man vill ha bidrag utan att man försöker undvika det, i det längsta.
Så jag vet att så många vet jag talar om här stämmer, känner igen sig idet här. Man vill inte banga ur. Men sköter man sig inte så är det ju just det man gör, bangar ut, hamnar på den dammiga bangården, skriker i den madrasserade cellen och förebrår sig själv. Och sen börjar vägen tillbaka till värdefullhet, till att bygga upp att man är värdefull fast man inte är fullt arbetsför. Men det är svårt för det finns så många som springer jämte, hastar hack i häl, vill väl men inte fattar.
Och myndigheter, man har tur om man hittar en mänsklig handläggare. En som förstår och ser. Likväl som man ska ha tur i livet om man hittar en bra chef, en bra personalgrupp.
Eller är det vi som kan skapa det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar