Jag älskar att drömma mig tillbaka. Speciellt nu när det snart inte finns ett löv kvar på träden och det är grått dygnet runt. Solen lyser bara med sin frånvaro och man måste själv lysa upp sitt inre, eller ta hjälp av den underbara familjen och alla underbara vänner.
Hoppet spirar ibland, korta stunder glimtar det till i det nattsvarta hålet som kallas arbetslöshet. Att framtiden ska lösa sig. De dagar det inte spirar grottar jag ner mig å det bedrövligaste. Fast under en mjuk filt med kaffet, boken, läsglasögonen och ett gäng pepparkakor.
Kanske en ostbit.
Då drömmer jag.
Om alla dessa dagar, morgnar, kvällar jag gått förbi, strosat runt, suttit vid och varit i.
Havet.
Havet är så vackert, jag kan aldrig få nog. Grått, blått, grönt eller genomskinligt, det är bara det svarta jag avskyr. På kvällen i hamnen härnere, det är hemskt syner, jag hatar det. Det är drunkningsdöden personifierat. Det är ödsligt, ogästvänligt, otillgänglighet, fientlighet, det är intet. Det är svart, det är hemskt.
Jag identifierar mig mest med stiltje. Jag har försökt identifiera havet vid hamnen varje morgon jag gått, hur är det idag, vad känner jag? Blir det här en bra dag eller blir den mindre bra? Ett av havets tillstånd, kanske det jag känner mig riktigt tillfreds med är stiltjen. Den knappt märkbara rörelsen, och frånvaron av krusningar.
Jag hade svårt att hitta ordet. Jag försökte med allt möjligt och förstod inte varför jag inte fick fram vad det hette. Fick fråga vänner och försöka förklara vad jag menade.
Stiltje.
Men till slut var den en vän som satte ord på det jag försökte förklara.
Kanske är det frånvaron av andra saker jag märker mest. Frånvaro av rörelsen. För jag har varit där så många gånger.
Fastfrusen i ett ögonblick.
För allt är inte vackert med stiltjen. För så många gånger har jag låtit stressen ta över mitt liv med hälsoeffekter som biverkningar.
Stått stilla och hjärnan har slutat fungera, gråtit bittra tårar av vanmakt när det märkts ut till kund. När det sett ut som om hissen inte gått upp till översta våningen och munnen gapat lite lätt, sådär dumt.
Vad skulle jag säga, varför saknas orden?
Varför har jag inga ord till försvar längre? Ska jag behöva ta allt detta skäll och spott och spe? Är det vad jag är anställd för? Det var vad de betalade mig för SJ, att ta skit.
Det är lätt att sätta ord på det nu efteråt. Men då – alltför många gånger - stiltje, tystnad, böjt huvud, skam, skuld, som har tagit lång tid att radera ur sinnet. Jag önskar bara att jag förstått att känna mig värdefull och
sluppit hamna i
stiltjen
som bara är vacker på
havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar