Slutkörda och utkörda i kylan. Är det vad vi är vi här längst ner?
Efter att ha haft fast arbete i hela mitt liv har jag numera heltidskontakt med a-kassan. Jag fick efter första kontakten uppleva ”kompletterande uppgifter” och skicka intyg fram och tillbaka och som dessutom kommit bort och som de bara avfärdat med att ” ja det är vår inläsningscentrals fel” men så är Sverige idag och då får jag acceptera det.
Eller?
A-kassan behövs så det blir en smidig övergång från heltid till noll eller till ett sämre betalt arbete på deltid istället för ett annat med största sannolikhet skitbetalt skitjobb med en massa skäll hela dagarna.
Det är en omställningsförsäkring sa en arbetsförmedlare nyss till mig med ett pekfinger i luften, tro inte något annat. Man ska alltså söka allt, vara beredd att pendla och vara borta 12 h per dag, det är rimligt.
Enligt myndigheterna.
Det som är rimligt för mig, för barnen för den andra hälften, för fritidsintressena som barnen har men som inte går att genomföra i så fall det är inte vad myndigheterna över huvud taget ser. Det har ingen roll, det är bara arbeta och arbeta som gäller, gotta go to work, every day is just the same.
Och att det ser ut som det gör i samhället och i skola är en helt annan sak. Att barnen skriker efter vuxenkontakt efter att ha lämnats långa dagar det senaste decenniet och fått skapa sina egna regler i sina egna världar, det är det som skett och där står vi nu. Alla skulle jobba så mycket de bara förmådde under de värsta nedskärningstiderna - verkligen smart uttänkt. Stressa folk att jobba mer än heltid och inte ha tid för de där barnen.
Och många har vänt ut och in på sig för att orka med sina barn de korta stunder de setts. Skruvat sig ett varv till för att orka. Till slut tar det stopp, en kombination av nedskäringar, omöjligheten att påverka varken jobb eller ledig tid, kvalitetstid.
Överlevnadskursen i Svea AB går man inte förrän man landat i träsket, i dyn, i kvicksanden. Då får man allt berättat för sig, hur man skulle gjort, man får veta varför man agerat som man gör samt hur man tar sig därifrån. Och man inser snabbt att det är ens eget ansvar att ta sig därifrån, att man är i allra högsta grad delaktig i skiten man hamnat i.
Har man tur får man också en coach från arbetsförmedlingen som kan hjälpa en att nå dit man vill. så att man kanske kan hitta ett jobb där man trivs och kan bli sedd som den man är och bli värderad för den man är.
Och tja - man kan ju säga upp sig från a-kassan och leva på sin man. Thats a very good idea in Sweden. Har inte hört många som klarar det. Ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar