Jag blir kallsvettig vid tanken på att detta är mitt liv
just nu
att jag lever
här
utan jobb utan hopp
emellanåt.
Jag svettas kopiösa mängder vid tanken på att det är såhär jag lever mitt liv
just nu
mitt hopp min livsglädje är
den underbara familjen
de där rara
nackarna
att de finns är min
räddning
just nu.
Idag i natt alla dagar alla nätter
just när det är som värst
när jag
förlorat tron förlorat självkänslan igen
så kan jag ändå tänka på
eller, tvinga mig att tänka på
en nacke en ögonfärg ett älskat ansikte
och då vet jag
att det enda som gör
Livet
värt att leva
är att de
finns
just nu.
Jag lever jag kommer att överleva
men ibland håller jag på att gå
sönder, jag klättrar på väggarna
och jag är så nära att göra
nåt jag kanske kommer att
ångra
skriva nåt skrika nåt
om orättvisor
för det gör man ju inte.
Så beter man sig inte
punkt slut
just nu
för då tror folk att jag är galen
men jag är
frisk
i allra högsta grad
faktiskt.
Det var ju inte såhär det skulle bli
men det var såhär det blev.
44 år gammal
arbetsför
i allra högsta grad
men det är bara det att jag är
lite arbetslös
Just nu
1 kommentar:
Jag tycker att den här livsdikten är så underbar, dels för att den på ett avskalat sätt talar om hur du har det och dels för att uppställningen är så emot hur jag fick lära mig att uppställningar ska vara.. go for it Mia.
Skicka en kommentar