Vi existerar alla i det iskalla samhället. Där ler vi ibland mot varandra men mestadels är det intetsägande, trötta blickar. Vi är vid liv – men hur många lever? Hur många älskar livet?
Det räcker nästan inte att tända ljus för att skapa värme. Jag vet inte ens om det räcker att gå till kyrkan och söka trygghet.
Det känns som ett iskallt samhälle där staten skär ner på bidragen så att kommunerna får säga upp personal. Att förlora sina förmåner som anställd men timvikariera i stället, ungefär lika många timmar, vad gör det för förtroendet till de som bestämmer? De som åter blir lämnade kvar på det sjunkande skeppet förstår inte och de som får gå förstår inte. Att de inte behövs, för nog gör de det.
För de som är kvar är trötta, luttrade, med alla insikter som går att få och luftslotten bortblåsta.
Eller så skiter de i det och gör det de ska. Och det kanske räcker. Men inte för mig.
Det är i ett iskallt samhälle i vilket man går med motorsåg och kapar vid fotlederna. Hela tiden. Och vart tar alla pengar i kommunen vägen? Hur ska man hinna följa alla beslut?
Det känns som om vi är grundlurade. Av DSB. Det hystas hit och dit med barnen, DSB fattar kortsiktiga beslut som får konsekvenser i form av oro hos barn, och föräldrar med förstås. Men det finns inte plats för känslomässigt svammel i politiken. Svart är svart och vitt är vitt, det existerar inga andra färger i paletten.
I rapporten ”Välfärdsmysteriet” från Sveriges kommuner och landsting konstateras att det aldrig någonsin tidigare har lagts så mycket resurser på välfärden (vård, skola och omsorg) som i dag. Mellan åren 1980 och 2005 ökade resurserna mer än vad befolkningsförändringarna krävde.
Så vart tar alla pengar vägen egentligen? Vad för konsekvenser får alla kortsiktigt tagna beslut? Alla partier skyller ifrån sig på varandra, bidrar till att man aldrig skulle vilja sätta sin fot i korridorerna där besluten tas. Vad har man där att göra, man kanske hemska tanke skulle bli likadan, dra ner på resurser i skolan och skolhälsovård om man såg alla minussiffror.
Som skoltinget. Jag har fortfarande svårt att smälta det. Genom att i alla artiklar tala om det som ett samråd med föräldrar kan man få massan att tro att vi själva faktiskt valde, att alla sa ja till att lägga ner våra barns skola och göra förskola av det, flytta barnen till en annan skola i ett år och sedan flytta till högstadiet som 6:a. Ja jösses.
Jag hoppas massan runt omkring oss inser det orimliga i det. Det låter inte klokt. Avsaknad av rimlighet. Kortsiktigheten i allt som görs sliter sönder oss alla. Det är trygghet som behövs i Svea AB är jag övertygad om.
Visst alla förändringar är inte av ondo, men vissa. Som inte är i närheten av en rimlighetsbedömning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar