Denna text skrevs i förtvivlan för ett och ett halvt år sedan. har inte vågat publicera den, men kanske någon känner igen sig - för så här ska man inte må. Det är vi inte värda. Såhär är det inte idag, i dag lever jag.
Har ni varit i det svarta hålet? Det svarta hålet finns och kommer när man inte vill, inte orkar, inte kan ta in mer. Hjärnan kokar efter många års stress, obalans och ovilja att anpassa sig. Det finns inte någon reserv längre och har inte gjort på många år men jag har kört ändå. Ute i marginalen. På två ekrar av fem.
Det svarta hålet kom när värken började släppa och hjärnan fick fritt från att koncentrera sig på överlevnad, efter nätter av oro och värk. Den lever ett eget liv.
Det svarta hålet kommer när man minst sagt vill det, när man måste vara skärpt men inte orkar mer. Kanske är det så att jag inte orkar mer nu. Jag vill lägga mig ner och vila.
Kropp och själ.
När jag får massage så upptäcker jag hur ont jag har. När jag talar med någon som förstår så får jag gråten i halsen, trots att jag inte känner den personen. Så likväl som att gå till en massör för att ge kroppen hjälp måste jag gå till en kurator för att få hjälp att bena ut mitt liv.
Jag är definitivt inte en ond människa. Jag vill alla gott, lite godtrogen kanske. Far definitivt illa av hårda ord, dum som säger ja fast jag menar nej. Har vridit ut och in på mig i många år, för att mina barn ska få allt, för att jag ska orka med dem. Men jag orkar inte längre. Mitt samvete plågas av att de tog mig och jag inte höll måttet.
Min hjärna är inte som andras känns det som och jag fattar ju inte varför jag inte orkar när alla andra gör det. Den funkar inte längre, den kan inte se. Den gråter när den hör tröstande ord, när någon bryr sig om den. Den har inte blivit omhändertagen på många år, den har jagats jagats jagats. Jagats av SJ och fått skäll av kunder och jag tror inte man går oskadad ur så många års jagande. Hjärnan är slut. Den har hoppat av efter 10 års nedskärningar, kastat sig in med frenesi på ett nytt jobb och försökt förstå allt nytt.
Den har pluggat och haft ångest och mindervärdeskomplex, jobbat samtidigt och haft ångest för allt den inte kunnat eller förstått, den har försökt räcka till för barnen och haft ångest för att den inte gjort det. Den har försökt starta upp något som ska försörja mig för att jag inte kommer att orka med bolaget mer än några få dagar. Den har gjort allt detta ensam eftersom mannen är tränare och är borta så ofta och det alltid ser för j-t ut hemma för jag inte orkat, för att kroppen inte orkat.
Det jag gjort fel är att jag försökt hela mig själv och inte tagit någon hjälp. Skulle vara så stark själv och ta hand om alla andra. Förtvivlan och förskräckelse, vem ska ta hand om mig då? Mitt eget sårade jag? När ska jag hinna ta hand om mig själv, det tog ett år att slicka såren från många års elände på SJ och sen skulle jag dit igen.
Jag har inte gett min själ det den skulle behövt. Terapi och kramar.
Den sista veckans blackouter har skrämt mig. Sedan ett år kanske har jag fått gå flera gånger och kolla kaffe bryggaren och spisen innan jag gått till jobbet, har jag tagit min medicin idag tro, la jag i handbromsen på bilen tro, jag måste kolla.
Just nu måste jag hela tiden säga till mitt inre vad jag ska göra, blinka innan jag svänger, tänk om det går någon jag inte ser bakom bilen när jag backar, har jag gett pengar tillbaka eller ska jag ge?
Irrationella tankar. Dåtid och framtid. Nutid är svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar