Det finns två världar. En inne i huvudet och en utanför. En där utanför, den man kan se, den man lever i till synes glad och leende, den där allt vara sker, där de yttre omständigheterna härskar, till exempel att politiker och chefer beslutar om regler vi tycker mer eller mindre om.
De bestämmer över oss i den världen. Där har vi bara att hålla häften och le. Folket.
Den inre världen den går därinne som en film. Den har underbara scener och mindre lämpliga scener och just nu rullar scenen från filmen ni vet med Michael Douglas, där han får tokspel i en bilkö när allt går emot honom och det mynnar ut i ja ni vet vad. Ibland är livet verkligen som ett mot som det heter i Göteborg, med avfarter och påfarter och 17 filer och flera våningar, uppe och nere. Det är bara det att avfarterna inte leder någonstans, utan man kör runt runt i ett aldrig avslutat helvete.
Jag slutar aldrig att förundras över dessa historier om chefer, arbetskamrater som av oförstånd gör ont för att de vill framhäva sig själva eller av ett osunt oförnuft eller om det är en enorm enfald. Kvinnor som skrattar åt varandra bakom ryggen, snackar skit om varandra, kvinnor som håller skenet uppe och gråter av smärta eller vanmakt eller båda delarna på hemvägen, på väg hem till de där underbara barnen som man måste ta hand om. Jag slutar heller inte förundras över de som ser ner på andra men inte sig själva och hoppas att de längre fram hittar sig själva i träsket.
Trots att man inte tror det kan man alltid påverka sitt humör samt inte minst hur man väljer att bemöta sina medmänniskor, om man vill le eller vara en sur en, om man vill ge spefulla kommentarer till höger och vänster, som sårar och gör ont. Man kan vid varje tillfälle välja om man vill lägga en hand på en axel av medkänsla(merkänsla) eller om man säger ” äsch, det är bara att bita ihop”. Man kan alltid välja om man vill försöka hjälpa eller gå den enkla vägen - och blunda.
Man kan påverka hur mycket pengar man har i sin plånbok genom att välja bort en herrans massa lyx som inte gör en lyckligare, men kanske mer obekymrad för stunden. Man får förklara att mamma blir snart arbetslös därför att vi inte kan leva på en inkomst på 3- 4000 i månaden och de som bestämmer i Sverige AB har bestämt att så ska det vara.
Man hamnar allt i ett antal mot där det är svårt att se en avfart genom livet.
Tinni-tusse. Det är han därinne. Min följeslagare, han hörs ständigt. Han viskar inte längre små fina ord om hur värdefull du är, han skriker numera åt mig. Det är inte längre det tysta suset av vingslag därinne som vill göra mig uppmärksam på något, det är som en trumma, en olåt. Skapar ilska igen.
Hela skiten är fel! Starta om världen låter det. Igen, igen och igen. För vilken gång i ordningen under de sista tio åren vet jag inte.
Jag hoppas den kunde tystna. Jag behöver ro, inte o-ro.
Och inte bara jag förresten. Folket. Ro åt Svenskarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar