Gudrun. Gråt.
Ett av de svåraste avsnitten, egentligen det jag minst vill tala om, då jag hade fått besked att jag fått FRIÅR, jag skulle få ett år i full frihet, icke-pensionsgrundande påtalades det med ett pekfinger…brydde jag mig, min sårade själ?
Dagen efter Gudrun blev jag inringd för att det förelåg ett behov och jaja jag gör väl det då. Det kan ju inte vara värre än…(talar om vid ett senare tillfälle vad det värsta jag upplevt är)
Jag är en tapper en, en som inte begör extrahjälp om jag inte håller på att kollapsa. Jag bad om hjälp efter fyra timmar, då var gråten uppe vid halsen, hade börjat nere i magen. Ser man inte problemet med egna ögon så finns det inget problem.
Man ser inte att stolpar i Småland ligger som plockepinn och att miltals elledningar är nedrivna. Man ser inte att bönder har fått sina livsverk nedmejade, man ser inte att här står en person ensam på en station och inga tåg kommer idag för de kan inte ta sig till sina destinationer, det kan inte komma fram personal, det kan inte ens köras bussar därför att bussägarna får inte upp bussgaragen för att elen fungerar inte… och hur i helvete ska jag kunna förklara detta jag som inte vet, jag som inte heller får infomation tillräckligt, det är kaos, kaos kaos. Jag kan inte kissa, jag håller på att torka igen i halsen.
”Men jag ska ju för fan till jobbet i morgon”.
När en man med skinnjacka (ja jag har träffat honmom efteråt) flinar mig rätt upp i ansiktet och säger” Du, om inga tåg eller bussar kommer hit i morgon så kommer jag att se till att någon blir strypt här” så tror jag inte att jag hört rätt.
Jag vill gå jag vill dö jag vill förintas, jag är ingen, ingen är någon och alla är ingenting om en enda människa kan uttala sig så till en annan, en medmänniska, en som trampar samma planet som han själv, andas samma luft och ser samma stjärnorer, åtnjuter smma livgivande luft och vackra vyer men från en helt annan horisont.
Jag får inte svara, jag får inte svara jag är säljare, jag måste försvara företaget, så jag säger: är det här ett hot, står du och hotar mig nu????? Han säger: det är inget hot det är ett löfte. Han skrattar mig rätt upp i ansiktet.
Jag ville verkligen slå honom på käften, jag ville ställa mig och skrika rätt ut att det här är inte rättvist att jag ska stå och ta emot det här, Att ha en flinande människa framför sig som bara vill förnedra en det är det vidrigaste en levande varelse kan utsättas för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar