Brev till min f d chef
När kraven ökar, att man skall göra saker som inte tillhör kärnverksamheten utan sälja alternativa produkter, för att stå sig i konkurrensen, samtidigt som servicegraden ska upprätthållas och det ska dokumenteras, då faller en del gamla trotjänare av. En synonym till trotjänare är ärrad kämpe, det kanske är ett mer passande namn på de anställda. Vet du hur vi kämpade, ensamma många gånger, och hur ärrade vi är nu efteråt? Många är uttjänta, ratade, slitna, skrotade, och inkörda i lokstallet för evigt, trots att de har 20 år kvar att jobba och trivts bra alldeles för länge.
Om man fallit utanför ramarna eller vågar befinna sig utanför farleden är man ingenting värd idag. Ingen tror på en trotjänare längre, kraven är så höga och du går att ersättas med en ung hungrig marknadsförare/butiksansvarig/säljare med falköga för vad som behöver göras.
För några år sedan när jag hoppade av cirkus SJ, så skrev jag ett brev som jag aldrig vågade publicera. Det kommer nu. Du ska få ta del av det, så att du vet att även om inte alla tycker så här så är det säkerligen alltför många inom organisationen.
”Sommaren 2006
Jag tänker lämna er. Jag har jobbat här i 15 år och trivts hela tiden genom demonteringar och sparkrav men nu orkar jag inte längre. Att gå till jobbet med ont i magen för att man inte vet om tågen skall komma i tid och man skall få skäll igen. Man genomlider så många förseningar själv med andnöd och gråten i halsen. Bankande hjärta och blossande kinder. Ibland känns det verkligen…. Att försöka hjälpa en kund genom att ringa tågpersonalen för att fråga en sak och få reda på att han är själv på ett femvagnars tåg med visering och servering gör mig så sorgsen.
Varför köra slut på ambassadörerna? Dessa uniformsbeklädda som alltmer sällan ler fast de måste vara konkurrenskraftiga, är de verkligen konkurrenskraftiga när de inte orkar längre? De som har gett så många år av sitt liv till SJ. Att inte kunna genomföra sitt jobb tillfredsställande är obeskrivligt deprimerande.
I mitt minne finns ”stödbudskapet” till säljarna etsat i samband med prishöjning av där man talar om vilka täta turer vi fått. Nya tåg och hastigare banor, bättre service… Snacka om ARROGANS mot kunder och anställda när man på vissa ställen inte fått någonting av detta! Och där man tänkte höja mest på de ställen som inget fått! Snacka om FEL när man mitt i en kampanj där det blivit billigare att åka tåg HÖJER pendlarkorten istället så att säljarna får stå och skämmas.
Snacka om arrogans att satsa på kompetenshöjande kurser för att skärpa upp oss och låta oss få höra vilken bra arbetsgivare vi har som bekostar detta och som ger oss snygg uniform när man fortfarande får jobba själv i morgon stressen. Är det intressant för mig att få veta det? Jag har gett min själ till SJ och stått upp som så många andra och försvarat
Jag citerar Anna Bäsens bok ” vem ska ta hand om mamma”
”Jag är etiskt utbränd. Jag vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Jag är sönder, slut i själen, precis som de i vården som insett sin otillräcklighet gentemot sparkraven.” Cheferna låter personalen stå till svars för kvalitetsbristerna, det finns ju mejladresser och pressjourer och ordnade presskonferenser. För de därframme i fronten, så utsatta, söndriga, med krafterna läckande - ingenting
Tyck inte synd om mig. Tyck synd om de som står ut. Var avundsjuka på mig. En annan tid väntar. Det kan inte bli värre än det jag upplevt de sista tio åren och om det blir det så har ni kvarglömda, bortglömda själar min sympati.”
Det finns några slående rader om detta samhälle där vi alla är förbundna med varandra, där ingen egentligen ska säga att man är oskyldig, för alla har vi ett ansvar, på vår nivå. Inte bara vi härnere, som inte orkar och som tvingas fly för att rädda våra liv. Jag vill gärna dela det med er chefer. Så slående.
Det finns inte längre några oupplysta eller okunniga men över den upplysta världen strålar katastrofens segertecken (Göran Greider).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar