hörs från kyrkan ibland. den kommer när man minst anar det, och får mig alltid att stanna upp. För visst söker jag. Jag söker något, ett sätt att hålla mig stark när enfalden omkring mig kryper tätt inpå.
När allas berättelser blir så starka och etsas in i mig, finner jag att jag är inte ensam, såhär har vi det alla i samhället, oavsett om man är anställd, kassörska eller chef, man sitter fast i dyn utan möjlighet att ta sig ur. Eller?
Jag behöver kanske fler än ett sätt att hålla mig stark, alltså inte bara samtalen med djup innebörd utan några ord från kyrkan, finna en tröst att fler har det som jag. Att få hitta en gemenskap, möjlighet att finna kraft i det vardagliga livet, gå starkare därifrån. i alla fall när utmattningen slår till. Alltid finns det någor man kan ta åt sig av betraktelserna.
Rotlösheten och vilsenheten idag genomsyrar samhället, många vet inte riktigt hur man ska leva och agera i alla situationer, hur förhålla sig till elaka kommentarer som går rätt in i hjärtat innanför det sedan länge bortnötta skalet.
Själv försöker jag förlåta dumheterna, se att människan bakom kanske inte heller mår bra och behöver bli milt påmind för att den ska komma till insikt.
För jobbet vi har att göra egentligen, är att begripa att vi är förbundna med varanda, allt vi gör och säger får konsekvenser för andra. och jobbet med att uppgradera oss till versionen efter måste pågå livet ut. För att bli bättre.
Mer mänsklig och mer medmänsklig. Kan det egentligen vara enklare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar