Jag kan inte sluta tänka på hur upp och ner denna värld är. Och hur hård den varit för alla oss härnere på golvet genom tiderna. Arbetare. Vi slavar från bomullsfälten.
I ungefär 15 års tid har vi skurits ned till ett minimum, vi har matats med att vi är kostnader för företagen, vi är ingen resurs. Vi har inte fått något annat än pekpinnar, do as you told and keep your mouth shut! Passar det inte så stick! Minimalt med anställda som inte tror det går att skära mer - men så gör det det…vi är så lurade, vi får det inte någonsin bättre – inte någonstans…
Eller?
Var är vi idag, varför är vi där vi är och hur ska vi komma vidare framåt och lämna det fula för det levande vackra som gör att vi kan njuta av och älska livet. Åter vill jag slå ett slag för att ett steg tillbaka skulle rädda denna värld och dess invånare.
Eller ett långt kliv framåt, där alla skulle få plats och bli värderade för den de är, inte bara de som orkar jobba full tid och ställa upp på alla krav arbetsgivaren ställer. För ibland är vi ju lite skörare och har utsatts för något som nedsatt vår förmåga att leva fullt ut. Kunde man ändå få finnas kvar i företaget eller anställas av ett annat på den tid man orkar jobba så vore världen bra. Inte sjukersättas eller sparkas ut för att vi inte passar in i mallen.
Vi är ju inte alltid sjuka, vi behöver kanske bara en tids återhämtning, för att bli starka igen, oss själva igen. Eller kanske till och med en uppdaterad version av oss själva.
Kommer den dagen tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar