Somliga saker gör ont och jag är fullt medveten om att det jag upplevt för somliga inte är någonting alls, det finns de som miste hela sin familj i tsunamin, det finns sjukdomar som dödar människor runt om i världen på grund av att inga vaccin finns eller det är för dyrbart att kosta på de fattiga. Det finns länder där människor inte får tycka och tänka som de vill.
Vi är lyckliga här i Sverige.
Så varför var jag inte lycklig? Hade jag inte rätt att vara lycklig? Vems fel var det att jag var olycklig? Idag vet jag att det var en kombination av mitt och yttre omständigheter.
Dessa faktorer tar inte ifrån mig orättvisan i att bli behandlad som skit av människor. Vissa scener går inte att radera ut i minnet. Varför ska jag som kassörska behöva ta att någon spänner ögonen i mig och överlägset säger med ett hånflin, när alla andra ord är slut och hon vet att hon inte kommer någonvart, inför 15-20 andra resenärer, med armarna i kors:
– Kan DU garantera att tåget kommer i tid i MORGON bitti?
Återigen, omständigheter. förhållanden. Jag är mamma, fru, människa, löntagare, timanställd med skitlön. Så mest av allt måste jag värdera mamma och människa. Och jag hatar den som kunde säga så till mig med den överlägsnaste minen jag någonsin sett. Som trampade på mig som människa. Att inför så många helt medvetet och med begär, degradera mig till intet, medvetet.
Minnena från tiden på SJ är vånda. Vånda och vanmakt, bedövande trötthet och en förlamande sorg över skratten som försvann på vägen, någonstans år 2000. Det är 2009 nu och skratten har börjat återvända, fast inte i pärlande form. Pärlande, porlande skratt var innan 1995. Innan barn och sorg över döda föräldrar och värk och dåligt samvete och andningsproblem och sjunkande skepp - känslan infann sig.
Innan olusten kröp sig på och oförmågan att fixa livet bara fanns där. Jag har inte på sju år skrattat så att tårarna sprutat och snoret runnit. Magen har inte värkt av skrattkramper, är det bara ungdomen förunnat och…förresten skrattar de så nu? Det ser inte ut så…de är så hårdsminkade och coola i dag tonåringarna.
Meningsfullt arbete och delaktighet är viktigt för självkänslan men för vilka ska det gälla? På hur många arbetsplatser runt om i Sverige i 10-15 år har det upplevts samma vånda, samma ångest, samma värk på samma ställen, samma kvantitet kontakter med kuratorer, läkare, försäkringskassor, handläggare, rehabiliteringsföretag.
Samma värk samma ångest över bristen på framtidsutsikter, samma psykologhjälp och kostnadsfyllda rehabsamtal, samma sömntabletter, samma betablockerare som ska hjälpa din hjärna blockera de sjuka tankarna.
De felaktiga tankarna, de som gör att du inte orkar.
Samma ersättare finns redo överallt, glada över att få vikariera, att få ett års jobb för att någon inte orkar mer eller behöver en tid för att komma tillbaka till livet, mitt i kaoset, i nedskärningarnas träsk.
Du skall icke tänka. Du får inte tänka, du ska bara genomföra, med ett aldrig upphörande leende på läpparna. Och vågar du uttala dig, då tystnar de, cheferna. Eller tittar bort, låtsas som ingenting.
Och den viktigaste frågan, till vilken nytta är alla rehabinsatser om det bara fortsätter, om vi inte kommer någonvart, om ingenting någonsin blir bättre. Till vilken nytta har alla dessa tårar spillts, all denna vånda och smärtor av musarm upplevts? Till vilken nytta har hopdragna axelmuskler behandlats varför får man mjuka mattor och inlägg i skorna, varför får man köpa sig handledskydd när allt är försent, när alla möjligheter redan är uttömda till ett drägligt liv? När man aldrig någonsin mer kan ta vilket jobb man vill därför att man har ett förevigt vilande ont eller har ärr i själen?
Till vilken nytta har jag skrikit i skogen och gråtit vid havet om mina vänner är dömda att gå samma väg?
Om ingen någonsin tänker sig att förändra. Och ingenting tänker sig någonsin förändras om vi har samma tänk i politiken, tjäna så mycket pengar som möjligt till minsta möjliga kostnad. Undra om vd såg sina anställda i ögonen vid sina tågresor. Eller om de hann se att han satt där. Sist jag åkte halvsprang de mellan stationerna. Jag vet inte ens om han åkte tåg till konferenserna och förhandlingarna. SJ sa upp massa folk som inte behövdes 2006 och hösten 2007 sökte de anställa igen. Nya fräscha, som orkar och som man kan hunsa med…the new generation…
Så sorgsen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar