insändarfunderingar

Vissa unga är så kloka idag, till min glädje. Läser en insändare av en Emma Mohlin i Ljungaverk som sätter fingret på hur vi föräldrar pushar våra barn i alla sporter, hejar fram dem men inte har insett att för att de ska kunna nå den bästa prestationen krävs en ” bra start på insidan” . Hon menar att de måste vara i mental toppform för att kunna hantera den press som ställs och pekar på att om man pressar ungdomar för hårt, driver dem för långt och vill för mycket blir effekten den motsatta.

De blir då otrygga, osäkra och har ständiga krav att prestera mer och bättre. Att det förekommer självskadebeteenden eller ätstörningar är inte konstigt tycker hon. Och självkänsla finns inte på schemat i skolan, men det borde den tycker hon. I skolan blir de hela tiden bedömda, värderade. Det som syns och hörs kan skrivas ner på papper som betyg.

Om ungdomar aldrig får fundera på hur det känns att vara pelle eller anna, reflektera över sin person, drömmar och mål förblir de sina prestationer…
Hennes uppmaning till skolan är att låta elever bli mer delaktiga, komma med egna förslag, uppmana elever till att våga visa känslor inför varandra. Våga vara starka, svaga, osäkra, skratta och gråta kort sagt, allt ska vara tillåtet så att känslor blir accepterade.

Emma har saknat en förebild i skolan (kanske hemma också, det skriver hon inte om) men den där livskunskapen som borde stå på schemat är livsviktig, att visa på och tala om vad som faktiskt är viktigt i livet.

Men hur ska vi kunna det om vi inte vet själva funderar jag på, ur vuxenperspektivet. Vi som själva lever fel liv hela tiden, och inte heller gett oss tid genom åren att reflektera, det är ju inte konstigt att vi lär våra barn fel. Vi kanske helt har missat de heliga samtalen med barnen. Visa att kärlek är det viktigaste som finns. Man behöver bara ge för att få. Vi måste fatta att vi inte ska bedöma barnen utifrån prestationer, att de bara är, de bara finns och det är vår skyldighet att älska dem för den de är.

Villkorslös kärlek.

Mitt hjärta slår ett extra slag när jag sitter vid datorn och sonen plitar med läxan. ”det hade varit bättre med en mamma här” säger han om jag inte kommer tillräckligt fort.

Att bara sitta jämte i fåtöljen eller vid köksbordet och vara närvarande när han gör det han ska, se honom, njuta av den böjda nacken och se hur han ändå ännu gillar att lära sig saker i skolan. Om läxor är rätt eller fel vet jag inte, det är väl individuellt kanske men man kan göra de stunderna mysiga. Och så får man lite funderingar på köpet sen, när vi ska avsluta dagen.

You get what you give. Så enkelt och lätt det är egentligen. Kanske är det så att love is all we need? Ja förutom lite pengar då…tänk om det finns för lite kärlek därute i verkligheten.

Hur löser vi detta tror ni? Det enda som är säkert är - vill man ha en förändring måste man börja med sig själv, inte kräva av andra det man inte själv kan ge. Men om alla gjorde det då? Vad bra det skulle bli!

Livet alltså, det som pågår medans jag är upptagen med annat…