Det har sannerligen gått upp för mig hur tuktade vi är folket i Sverige, hur vi kämpar och lider i tysthet och ställer upp och inte blir uppskattade, varken av chefer eller politikerna i Sverige AB.
Jag önskar jag sluppit den vetskapen. Ibland önskar jag också att jag hade skygglappar, så jag slapp alla insikter. Fast det är egentligen bara korta stunder jag längtar efter det. För vem vore jag då?
Politikerna i Sverige AB berättar med eftertryck och övertygande tonfall att man kan inte ta pengar ur det ena facket i plånboken och ge till något annat fack, det fattar du väl. Att det sen är underskott i budgeten av en mängd olika anledningar, som man väljer att inte prata högt om, det är en annan sak. Bara de ämnen som debatteras mest, som skolor och bandyplanen det sista året, kan man prata högt om och skriva debattartiklar om.
De ”mest kostnadskrävande sektorerna” är vård, omsorg och skola, det får man minsann påtalat av politiker.
Just de områdena som kommunerna är ålagda att sköta. De områdena som alltid får stryka på foten för att något annat behöver pengar. Som citybanan eller vågbrytare eller båthus…(fyll på själva med valfritt område här). Att man styr och ställer och säljer ut skolor för en krona och sen stuvar om eleverna i skolorna som är kvar som ett gigantiskt experiment utan en tanke på att det påverkar barn, lärare och alla anställda.
Precis som det påverkar oss föräldrar, vi som betalar skatten och ser glada ut. Eller gör vi inte? Och varför gör vi inte det då? Varför har alltför många desperation i blicken och häver ur sig skitkommentarer till arbetskamrater?
Efter utbrändhet eller utmattningsdepression rehabiliteras vi tillbaka till arbetslivet men bara till en viss gräns, aja baja inte tjäna pengar för då tas sjukpenningen bort rakt av- vips, fast man är på gång tillbaka. Fast man börjat hitta hittat glädjen igen, börjar återfå styrkan. Man får inte, myndigheterna måste bestämma vad som är bäst, vad som gäller, inte vi. Nej nej hur skulle det se ut! Idiot, in på verksam istället så du får ett riktigt jobb!
Otaliga är de historier om en a-kassa som dröjer tills man utarmat ekonomin och bara ser desperation. Återigen - moten, de finns hur många som helst runt i Sverige världen. Runt runt runt i mot efter mot, livet ut. Runt runt i helvetet.
Och ändå är det primära, det enda vi önskar oss egentligen ro och att få känna kärlek, att vi är värdefulla och behövda. Så att vi kan ge det vidare till våra medmänniskor. Vara medkännande medmänniskor, skapa mjukhet istället för det hårda kalla samhälle vi har. Där vi suckar i en kö över hur lång tid det kan ta, byter kö, skrattar åt någon som famlar och fepplar eller kanske bara vill ha lite social samvaro, även om det bara är av en kassörska.
Så varför kan vi inte få dessa primära behov tillgodosedda, varför har vi inte kommit ett dugg längre än adel präster borgare och bönder. Utnyttja och köra med, bara. Inget annat. Några ska ha det bra på bekostnad av andra, hela tiden, livet ut. Och – det är upp till oss att gilla det eller inte.
Så många vittnar om chefers maktgalenhet, noll förståelse att barn behöver omsorg, inte behöver hystas med vid schemaomläggningar. Alla är så fruktansvärt pressade idag. och bollen ligger hos det tuktade folket, att stanna eller gå, att orka eller bryta samman. Att finna sig i eller vända ryggen åt.
Så när ska vi resa oss? Våga upp på barrikaderna? Kommer den dagen tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar