Ångest var det jag kände när jag för vilken gång i ordningen stod själv med ett tåg som brunnit och väntade på besked om ett annat tåg skulle få åka, ingen visste som vanligt något.
”Jag får inte tag på olycksplatsansvarig”, "jag vet inte du"(värmlänningen, den trygge som gjorde mig lugn)
Då. Alla frågor alla ville veta alla sprang in och ut och jag höll på att få andnöd, höll på att sluta andas, jag orkar inte mer. När beskedet kom då kom det i högtalarna svagt, ingen meddelade mig, kunder hade ca 1 minut på sig att ta sig till tåget. När de kom upp på perrongen gick tåget. Jag dör jag orkar inte mer tänkte jag när de kom traskande ner igen.
Alla såg att jag inget visste ingen var arg på mig men jag kände att nu gråter jag, så nära gråt och skrik har jag aldrig varit. Masken var borta, det går inte längre, måttet är rågat. Jag sa något oförlåtligt jag vet inte om de minns kunderna, jag sa något man inte får säga och de blev förskräckta men jag var så förbannat slut. I själ och kropp, kunde inte hålla ryggen rak längre.
Jag vet vad jag sa men jag kan inte uttala det här. Det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar