Efter 17 år på SJ är jag fortfarande vid liv. Tack gode gud. Jag har idag provat att uttala de meningarna inför några av dem som handlade av mig då, de tittar konstigt på mig. Tror mig inte, vill kanske inte tro.
Ingen vill tro.
Egentligen vet jag inte vem jag ska tacka, mig själv kanske, för att jag hoppade av, för att jag hade styrka att gå.
Munsår…när jag tänker efter är det munsår jag minns mest. Hur många hundra jag lagt ut på munsårsmedicin genom åren som munnen blivit immun mot sen vet jag inte, men jag vet att det är orättvist. Det är fruktansvärt orättvist att vissa ska betala flera hundra per år för munsår man inte rår för, jag hade inte gjort något ont, jag hade bara gått till mitt jobb.
Det enda jag gjort fel var att jag inte mådde bra över Arbetssituationen, att jag brukade våld mot min kropp. Tvingade upp kroppen till ett jobb 8 timmar om dagen som jag kände vämjelse över. Jag spydde inte men jag hade ont i hjärtat ibland, svårt att andas, svårt att sova. Men vad gjorde det, jag hade ju en lön. En trygghet att betala mitt lilla radhus, våra förhållandevis enkla vanor.
I dag är minnena av 17 åren med en hel del skratt blekta, de är skira som en gardin man knappt vågar röra vid i fall den skulle falla sönder. Det har funnits skattkramper, leenden, glädjen över hjälpande arbetskamprater, men åren är inte värda ett återlängtande.
"Vi har inga val”. Hade jag som tjänade sämnst några val? Klart jag hade, jag såg det bara inte. Vad beror det på att de inga val hade?
Jag vill ta på minnena, jag vill skratta och gråta över den tid som funnits som aldrig går att återskapa som bara finns dokumenterad i våra sårade hjärnor, en del hjärnor återhämtade, en del fortfarande sårade . Det är som ett lotteri vem som ska klara det eller inte.
I sömnbristens Sverige kan man bara fungera ett tag under stress, sedan dör man, eller åtminstone en del av själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar