Jag rannsakar mig själv låt oss säga inte varje natt men ofta. Fortfarande.
Mitt ansvar och min delaktighet. Det gör ont att se hur delaktig man var, hur man tillät sig att bli hunsad. Det smärtar hur vi gör i livet, gör vi verkligen såhär mot oss själva? Det gör mig spyfärdig. Fattar fortfarande inte hur jag stod ut, orkade, att jag inte dog.DOG knall fall, för det är så det känns.
Min familj var det som höll mig alive.
Och jag minns när tanken kom. Tanken smög sig in, att det här inte är rätt, det här kommer inte att bli bra, det här kanske rentav gå åt skogen. Tanken kom 1995. När vi skulle vara solidariska och ta över andras arbetsuppgifter för att inte alla skulle bli uppsagda. Då förstod jag att nu börjar det, nedmonteringen… mer att göra, lika många anställda, samma lön och dessutom ett jobb som jag avskydde från start. Ändå fanns där då en chef, Thomas. Minns inte efternamnet, som hade en medmänsklig syn och senare anställde en person som hade vikarierat i företaget så länge att hon skulle få en anställning. Hon fick det och blev uppsagd sen. Antagligen han också så småningom.
Jag högaktar honom fortfarande.
Jag stod ut till 2006. Vågskålen gick i botten ungefär 2002 och de sista åren var en plåga. Dagen då vågskålen gick i botten hade jag för vilken gång i ordningen vet jag inte sprungit efter kunder som inte skulle bli efter tågen eller bussersättningarna.
Ifall de inte förstått informationen. Ifall de inte fattat så sprang jag. Jag hade andan i halsen. De måste med, jag måste hinna, jag orkar inte med mer skäll för att tåget inte kommer och de kommer att bli sena. Jag fick bara en anings skäll för de ville ha en taxi.
Men ändå var mina ord slut den dagen och jag kippade efter andan, fick vända bort huvudet så ingen skulle höra, se min panik. Jag orkar inte mer.
Orden var slut och så var jag. Tågförseningar inträffar hela tiden och jag var där.I det. Det var mitt jobb i det sakteliga nedmonterade SJ. Ett antal gånger under alla år höll jag på att ge upp inför kunden, inför mina arbetskompisar, men höll pannan slät, leendet intakt och dolde det bankande hjärtat under kavaj och sqarf.
Mia du får inte ge efter, du får inte ge upp, andas lugnt nu, andas lugnt. Ta luft. Ge inte efter, håll ut. Du fixar det här.
Det fanns dessutom pulserande nerver i örat och hur många timmars sömnlöshet som helst. Jag vågar inte tänka på hur mycket livgivande sömn jag förlorat.
Jag var verkligen ingen under alla dessa år, trots uniform. När munsåren torkat ut kunde man ha läppstift. Vad jag såg fram emot att kunna ha läppstift ibland, trots att jag bara var en anställd, en man inte såg, en nobody, en man kunde hånskatta åt och häva ur sig något över, för att man var missnöjd.
Men idag när jag söker jobb så kan jag ståta med att jag kan det där med kundservice. Det är bara att jag har inga exempel att dra, för ingen tror mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar