Nu är det snart höst på riktigt. Kallt på morgnarna, klimatet har hårdnat betydligt. Ett litet antal löv har antagit röd färg, jag väntar med spänning på de gulas ankomst. Det är en prakt utan dess like när den är i full skala. Och havet fortfarande har glitter på ytan. För min skull. Vill jag tro.
Som vanligt är jag före min tid, för hösten är inte ännu till fullo anländ ännu. Jag minns fortfarande med saknad den underbara våren, när jag tassade ut på morgonen och insöp dagen. Hämtade kraft. Kände med fötterna på gräset, ville finna kraft i naturen. För att orka.
Jag har så svårt att lära mig vara i nuet. För nuet är så ofta kaos av yttre anledningar, a-kassa och sånt. Just nu blir jag som förlamad emellanåt, förstår inte varför. Det är en ny tid nu, en tid som arbetslös för andra gången i mitt liv. Sist det tillståndet inträffade fick jag jobb efter två veckor. Jag är inne på min andra vecka nu, vad händer nu?
Ett av barnen är svältfödd på min kärlek. Han suger åt sig, gosar och myser med mig. Hur har jag kunnat blunda inför detta faktum? Ett helt år eller hur var det - är det ännu längre sen? Hur har jag kunnat värja mig från kontaktsökeriet? Bara lyssnat i förbifarten, lagat skräpmat uttröttad på kvällarna. Alla dessa kvällar jag bara ramlat i säng efter 9.40-timmars-pass.
Vid varsin dator med varsin telefon, alldeles för ofta med påföljden för lite gos och prat.
Att längta efter dem tills strupen värken liksom ett antal muskelfästen och muskler understundom gör. Att inte ha dem vid sin sida gör ont. Just nu är jag glad jag får se så mycket av dem, höra deras drömmar och hur dagarna varit…
En dag i somras som jag minns med ett leende var när vi satt på altanen, minsting och jag. Han spelar nåt playstation-spel och jag pratar med honom. Svaret är tystnad. Jag väntar och försöker igen. Svaret är fortfarande total tystnad och koncentration, dock utan öppen mun.
Efter mitt tredje försök suckar han ljudligt och säger: - Mamma när du babblar sådär tappar jag kraft.
Så var det med de försöken till kommunikation. Det är inte alltid det går hem. Han hade ”faktiskt hyperdrift på” just då så det borde mamma förstått och haft vett att vara tyst.
Han var nöjd med att jag fanns där i alla fall. Det får jag vara glad för…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar