Känslan av att inte tillhöra någonting, en grupp, ett jobb kan få oss att stanna kvar på vår post, där vi är, i vanmakt, tristess och missnöje trots att våra själar befinner sig på en helt annan plats.
Undrar så varför myndigheterna vill att brukar våld mot våra kroppar och vill få oss att ta jobb efter jobb där vi inte trivs, där vi ska gå som zombies, som att ständigt pressa ner fötterna i för små skor och gå livet ut.
Just nu åker jag centrifug i omloppsbanan på samma frekvens där varför-ör-ör ekar-ar-ar. Varför är min själ så orolig, varför finner den sig inte till ro? Varför kan den inte finna ro på en arbetsplats? Är det därför att jag hela tiden vill något annanstans, där jag blir uppskattad för den jag är. Min rotlöshet karvar hål i själen, gör mig dränerad, förlamad, sorgsen.
Ständig granne med melankolin över livets skörhet, det utarmande tillståndet jag alltför ofta hamnar i och måste likt en spindel häva mig upp ur gropen jag hamnar i. Gång på gång. Tack och lov har jag likt spindeln aldrig fallit så hårt, alltid hittat en tråd att rädda mig i och inte låtit någon trampa sönder mig, även om det har varit på gränsen ett flertal gånger.
Under alla mina år i arbetslivet har jag utsatts för stress i olika grader, från mitt senaste jobb har jag fått tinnitus med mig i bagaget. Dag som natt just nu, det är värre när det är tyst.
Med sorg betraktar jag de mossbelupna stenarna i skogen där solen tränger genom grenverket och får mig att vilja slå mig ner för en stund vila. För den stora tystnaden är borta, tystnaden som jag alltid älskat. Inte ens den har jag kvar nu.
För evigt?
På nätterna då månen lyser klart eller då stjärnorna vakar extra över oss, de sömnlösa nätter då stillheten vägrar infinna sig, då kroppen vill vila men tankarna mal. Då hittar sömnlösheten mig, är en plåga. Och månen, han är god och gul och rund, han bara finns där vakandes över oss, hur skulle jag kunna skylla på honom?
Jag finner ingen ro i andetagen och snusningarna från olika rum som jag gjort förut.
På natten hittar jag saker hos mig, hos andra. Karaktärsdrag jag vill analysera, betarbeta, vända på och hantera. Vem är på min sida, vem vandrar med mig? Vem är tvivelaktig, vem har bara spänt på sig ängelns vingar för syns skull? Jag vill alltid tro så gott om alla, men vem kan man lita på egentligen?
Just nu är jag en bland många själar på bomullsfältet, återigen utlämnad till myndigheterna. Ett tag. Jag väntar på att stjärnorna ska ställa sig i rätt konstellation däruppe och att jag ska fatta det, så jag hittar rätt den här gången. Inte famlar i blindo mer.
Aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar