Skratten hade ebbat ut, våndan hade inträtt och nedräkningen hade börjat. Plågan berodde på sömnbrist, för i sömnbristens Sverige kan man inte leva ett normalt liv hur länge som helst. Knapra lite ipren på nätterna och få sova av placebo-effekten, sova middag på lunchen för att stå ut med kvällen. Välja bort motionen för att stå ut, för att inte spy av trötthet.
Arbetet innebar till stor del kundtjänst. Att sälja resor och inneha kundtjänst. Att inneha en tjänst med kundtjänst innebär att vara levande måltavla. Har man inte ett pansar är man levande död. Att ta hand om levande döda ögon och själv vara levande död är för jävligt. Att dagligen möta tomma ögon, ögon vars glöd slocknat, ögon vars ilska sakta tog död på livsglädjen, ögon vars översittar-gläns dödade något i själen, gjorde att barn fick skäll i onödan, ögon flammande av hat gjorde att ge upp-tanken ständigt fanns där i själen, påträngande. Ge upp-känslan gick hand i hand med mig redan 1995 men det gick att stå i 12 år till.
Människor som hade slutat le, de sprang och skulle först,ögonen levede inte och livsglädjen lös med sin frånvaro. Uppgivenheten och tristessen var alltför närvarande hos dem. Antagligen var de också upptagna av att försörja sig och sina familjer, kämpa för sin överlevnad, så nära levde de bristningsgränsen.
Och ingen väg tillbaka står att finna, inte ens en igenvuxen stig röjbar med machete. Det visste jag redan när jag tog friår för att vila upp en blödande själ och den många gånger om sargade kroppen, musmuskelöveransträngning, axelmuskler ihopdragna som bollar, handledsinflammation, lindrig artros i övre tumleden. ont ont. jag har legat och nästan skrikit under sjukgymnastik. Jag vet också att fler än jag gjort det i Sverige AB. Det gör ont.
Det går inte att mäta vilket som var värst, den sargade själen som fått så mycket skäll och upplevt så mycken frustration över brister i organisationen så den behövde vila eller kroppen som aldrig fick sova ordentligt. Jag ville bara säga adjö ordentligt, komma tillbaka till livet, bli hel och känna att det här har jag gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar