tänker jag härmed publicera något som fortfarande när jag läser det gör mig gråtfärdig. Såhär var det, såhär är det säkert fortfarande och för antagligen så många fler än mig. Tyvärr. Jag har legat på det här alldeles för länge men jag ska våga nu.
Det är på temat det tuktade folket i Sverige, som jag ämnar återkomma till. Det tuktade folket är jag. Jag som inte kunde säga ifrån och som jag fortfarande arbetar med. Det är också en herrans massa medmänniskor till mig inom alla branscher, alla skikt.
De som inte ingår är de som bestämmer. De som skapar förutsättningarna för oss i Sverige AB. De som vill ha våra röster, våra skattepengar men knappt ger oss det vi har rätt till.
Och vad har vi rätt till då? för det första har vi rätt till ett drägligt arbetsliv. de som orkar jobba heltid ska kunna få det. De som inte vill ska kunna klara sig på mindre. man har rätt att bli värderad efter det man orkar, inte sedd ner på för att man i perioder är skörare än annars och inte vill eller kan. omständigheter gör att man hamnar snett i livet ibland, att man behöver få omsorg i stället för att ständigt ge.
Man har rätt att vara skör, man har rätt att inte bli uppsagd för att man ett av tjugofyra år varit sjukskriven för depression.
Lägg till och kom gärna med förslag så ska jag publicera dem...
Ni hänger väl med på resan? Dra inte i nödbromsen och stanna utan häng med. Jag lyssnar gärna till era berättelser och återberättar dem, anonymt eller inte.
Det här är min lilla story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar