Näsblod. Avdelningen näsblod gör lika ont att minnas fast jag inte var närvarande just då. När jag ser hennes anteckningar efteråt snörper hälsen ihop sig, så var det ju jag kände, panik panik panik, jämt, när en sak gick inte gick som det skulle fick man panik och ångest och två dagar efteråt kom munsåret. Det snörpte ihop sig i halsen och jag kunde inte prata, rösten var liksom rädd, pipig.Benen darrade jämt.
I alla fall, näsblodet, det forsade. Ner i halsen på henne. Hon var själv och fick panik, hon skulle ju öppna, tåget skulle ju snart gå…fort fort skynda skynda…och vetskapen om att när man ringer in hjälp då har man misslyckats, då kan man inte mer, man klarar det inte själv, man är ja vad är man, man är intet. Och ingen säger åt en att man är något.
Ont. I själ och i leder. Ont det gör ont det gör ont att minnas och att inte minnas, vetskapen om att man förträngt, man har faktiskt det. Så mycket, så mycket roligt, så mycket smärta man kan väcka genom kramar, genom samtal. Välbekanta ögon kan man läsa skratt, gråt och uppgivenhet i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar