Här är ett annat, sug på det lite. Kompetensinventera. Låt det rulla runt i munnen en stund.
K o m p e t e n s i n v e n t e r a. Låter lika bra som rimlighetsbedöma fast har liksom annan klang.
Det är det man gör med t r o t j ä n a r e nuförtiden. Sådana som varit anställda i samma företag i 20 år eller mer och trott sig klara av successivt ökade krav, med sviktande hälsa som följd. Sådana som vet att livet är mer än jobb och bli utnyttjad.
Sådana som inte har pansar runt sig, sådana som vill kunna bejaka sin svaghet och få vara små och omhändertagna ibland. Sådana som vet att saker och ting är fel men inte riktigt vågar leva ut det, inte vågar säga det rätt ut, kanske inte ens vågar tro på att de har rätt, utan tror mer på andras sanningar.
De sanningar, som ska få oss att rätta in oss i ledet och inte ifrågasätta. Som att jobba skiten ur sig på varje jobb, utan vila, för att a-kassan inte ska kunna förpassa oss till andra sidan den globala marknaden för ett passande jobb. Eller för att vi tror att det hjälper att visa framfossingarna.
Skitsnack, glöm det - det gör det inte. Det är arbetsgivarnas marknad. Välja och vraka och den som inte passar eller orkar - putz weg!
I alla fall undrar jag hur de är som har uppdrag som innebär att kompetensinventera trotjänare. Att sitta med armarna i kors och förhöra någon.
Att vara den som ifrågasätter en som gjort sitt bästa i tjugofem, trettio år, som velat vara kvar och som verkligen försökt. Som har kunskaper som inte en ung hungrig karriärist har, den som blir tillsatt med uppdrag att höja nivån, maxa ribban. Avstampet vettu.
Snacka om att vara pansarbelagd. Fast det finns kanske inventerare och inventerare. Det kanske finns hjärtan hos en del, som inser att sättet de gör det på är fel. Men de vågar inte heller följa sina hjärtan. Må de sova gott om natten.
Jag har en vän. Hon blev kompetensinventerad. Jag lider alla helvetets kval med henne. Företaget ska konkurrensutsättas på alla nivåer, alltså måste man söka alternativa inkomstkällor, man måste se sig om efter fler saker att sälja.
Den lilla gnutta av pansaret som eventuellt fanns kvar att putsa på är bortnött och sunda förnuftet säger att det här livet, sättet vi sköter vår jord, vår miljö och våra relationer är FEL. Sunda förnuftet säger stopp, dra i snöret, jag vill av nu, vi stannar världen nu, snart räcker det inte med control alt delete längre.
Händerna skakar, allt kommer tillbaka. Hur kunde jag tillåta mig att bli behandlad så? Mina tårar har för länge sedan torkat in på kinderna. Jag orkade inte, jag flydde, för jag är en människa, en tänkande kännande människa, ingen robot.
Jag hade inget där att göra, där man ska genomföra utan att tänka.
Så det enda som gäller är att begråta, bita ihop, be, besinna sig och gå vidare.
Låta stormen bedarra, fly.
Men vad kan jag göra för de som inte orkar mer, vara en medmänniska kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar