Jag som så många var ögonvittne till nittiotalets alla nedskärningar, som med färre anställda fick mer att göra på kortare tid och med högre kvalité som krav. För att behålla vadå? Ett eftertraktat monopol, kanske stå sig i konkurrensen?
Jag som alldeles för många var ögonvittne till att vi mådde skit allihop men bet ihop. På olika sätt. Våra kroppar sa ifrån, med smärtor, yrsel, gråt och sömnstörningar som följd. Jag ville men kunde inte vara den starka för alla utan smet till slut utan att göra mer, jag räddade mig själv. Jag hoppas inte det var på bekostnad av någon annans hälsa.
Den förlorade generationen. Vi som var trygga men kravlösa i barndomen och som inte orkade sen, när kraven ökade för vi ville ju ha familj också. Ge dem de vi fått och finnas för alla, för barn och man och arbetsgivare. Och så teg vi och led som generationen före hade gjort, för de klarade ju det…vi ville ha ork för annat än jobbet också.
Jag ville och jag skulle vara allt för mina barn. Men vem skulle jag vara för mig själv? Skulle jag försumma en vän på det viset jag negligerade mig själv? Skulle jag förvägra en vän vila om hon bad om det? Skulle jag till en vän yttra gå för fan och jobba, det är väl inte farligt att ha lite ont i kroppen? Skulle jag sagt att det är väl ok att bara ligga raklång och gråta med bultande hjärta dina lediga dagar?
Och kanske såg våra föräldrar inte sig som lyckliga? Kanske de teg och led och slet för mycket och överförde sina maner på oss, de mäktade inte liksom vi inte heller mäktar idag. Vad vet vi, har vi egentligen frågat? Och har vi verkligen lyssnat ordentligt på deras berättelser?
Vi tror vi behöver så mycket saker och upplevelser och platt - tv och tre datorer och allt. Att prylar kan ersätta tomheten i våra liv, fylla hålen där självkänslan skulle bott, vi tror att de viktiga samtalen kan vi ta vid ett senare tillfälle, när sporten är slut eller när vi har handlat och lagat mat – men jösses nej då måste jag sova på maten en stund. Så det blir inte av.
Alla medlemmarna i familjen talandes i var sin telefon vid varsin dator men inget prat sinsemellan. Bil och båt och husvagn och sommarställe, att hinna med- och kunna välja mellan. Konsumera mer och betala mer. Betala med tid och pengar. Det tuktade folket.
Tillfällena att kommunicera dyker aldrig upp, vi tar oss aldrig tiden och till slut får vi plikta för det. Till slut är orden slut, tomrummen fyllda med gråt och det som återstår är tomhet och samtalsterapi. Psykoanalys, varför gör vi så här mot oss själva? De andliga samtalen, de vi skulle haft inom familjen som har ersatts med annat. Hjälpen måste alltför ofta sökas utanför, utifrån för att bli hela igen.
Starka, inte så hudlösa längre. Vi vill inte vara Bambi på hal is, vi vill stå starka, enade mot världen.
Utsides hudlöshet och inombords darrande. Nej det får vara slut med det nu.Tur det finns änglar, såna som gått före oss, som kan leda oss rätt, så vi inte går vilse alldeles för långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar