Låt oss slå fast en sak. Jag är inte särdeles intresserad av sport. Man skulle kunna uttrycka det som så att jag är måttligt road. Det beror på något. Passiv överexponering under många år, kanske. Vissa sak kan gå an. En gång kom barnen hem när jag i ensamhet kollade pingis och fullständigt fascinerades av Jan-Ove Waldner in action, det kan de fortfarande inte smälta. Det var "inte deras mamma"!!!
Man skulle kunna formulera det så att jag ogillar folk som har inledningen till radiosporten som ringsignal på mobilen. Jag känner avsmak för de som har da-da-da-da-mååååååååååååål i mobilen och ljungande blixtar ur mina ögon hoppas jag mejar ner den som vågar ha visslingen som förebådar någon slags sportnyhet som sms: signal och jag gillar INTE Galenskaparnas version av sportradions signaturmelodi.
Att sitta och köra från Göteborg med sportradion tillsammans med tinnitus i öronen är en nära- döden upplevelse. Det finns absolut ingenting berikande med sportradion.
Annars gillar jag att svettas på hyllan, ja. Jag gillar att flyta i bassängen en stund som avkoppling. Jag går gärna och motionerar mig på Femöre, Jogersö eller runt stan och jag tittar gärna på barnen sport och tutar i tutan på innebandyn. Jag säljer gärna korv med bröd och kaffe och festis och godis på deras matcher och snackar livets allvar med andra föräldrar på träningar. Ibland så intensivt så man missar kanonmål (sorry barn).
Men herregud nån måtta får det väl vara.
Ibland undrar jag om en bandytränare i min närhet är frisk. Jag kan ha somnat tidigt och komma upp till ett mörkt hus och tro att han sover. Nej då då dånar det till från datorn. ”SPOLA ISEN!!!!” Galenskaparnas bandyhyllning ekar ut över huset. ”Spela bandy”, ingen annan sport, ingen annan sport är så skön” stämsång. När barnen stämmer in i ” ingen annan sport…” kan jag inte annat än att skratta.
Nåväl nu finns det zero bandy här att glädjas över längre. Bandysjälen är dödad i Ockle, isen på stora plan är skrapad för sista gången, ismaskinen står inlåst, tills vidare. Det är kolmörkt över Ramdalen. Lite sorgligt för de själar som älskar sporten, som är för evigt förbundna med den. Ögonen på en bandytränare i min närhet söker sig dit varje gång vi åker förbi. Kanske kommer jag att sakna kommentarerna ” perfekt väder idag” ” det är u15 som tränar idag” och skälet till att jag kommer att sakna dem i så fall är att jag vet hur äkta sorgen är. Han tycker det är mörkt därnere, efter att det i alla år har lyst och rykt. Och hur trist det är att åka 6 mil enkel ett par gånger i veckan till Norrköpings Borgia. Nu är det mest oro i mammahjärtat när de är ute på vägarna i ur och skur. Men de älskar det.
När man sätter sig och tittar på Galenskaparnas bandyhyllning så fastnar skrattet lite i halsen, man kan faktiskt förnimma själen. Glädjen i ögonen på spelarna, isen som glänser nyspolad, snön som vräker ner, minus 5 och vindstilla, rök ur munnen, portfölj, glädjen vid målen som jag aldrig hinner med att se, klapphandskar som ekar under läktartaket. Det är en frisksport i alla fall, även om jag nästan aldrig hann se bollen.
Jaja, politik är ju fördelning. Vet ni vad de gjort i Götet, fotbollens huvudstad? Anlagt en BANDYPLAN på Heden. Jag tvingades i helgen köra runt i Götborgs innerstad för att en bandytränare i min absoluta närhet ville se den. jaja, men jag slipper numera vakna med en ficklampa i nyllet och av en bandytränare i min närhet bli förhörd på vad bandyplanerna runt om i Sverige heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar