Det är alls ingen vals att vara bandytränarhustru. I vintras berättade mannen för mig att han lägger ner 225 timmar på att träna sonens lag. Per säsong alltså. Han har två jobb, ett avlönat och ett oavlönat. Allt detta för att han älskar bandy.
Han trodde liksom att jag inte visste detta.
Då är förstås inte bortamatcherna inräknade, 6-12 tim per dag. Cuper 12-36 timmar. Till detta kommer mejlande, planerande, skissande på träningar, laguppställningar, cuper borta, cuper hemma. Huvudena går dygnet runt, bandy lever man, det utövar man inte. Man svettas bandy ut i minsta por och sura bandyhandskar luktar- pip- inte gott! Är man frälst så är man, det går aldrig över. Isen är som bäst vid minus fem och vindstilla, kanske ett lätt snöfall.
De är liksom andäktiga när de konstaterar detta, far och son, båda brunögda.
Oftast så måste båda arbeta i Sverige, det är få förunnat att vara lyxhustru, i alla fall inom arbetarklassen. Att få ihop livet med två barn som utövar sporter och en tränar - man då man som bandytränarhustru också har ett arbete, inom handels, kräver planering. Läxor och mat, tvätt av svettiga kläder, veckostädning, handling av nyttig mat och matlåde – lagning. En del saker får man prioritera bort så att säga…vi tar inte emot spontanbesök här med glädje kan jag säga…
Så- är jag glad idag då, när bandyplanen kanske ska gå i graven, vi ska slippa frysa mer? Yippie, äntligen ska han vara hemma här istället! Vi kan hjälpas åt med dammråttorna, kanske vi kan grilla korv en helg!! Göra en utflykt någon gång! Ha en enda mysfredag som börjar tidigare än 20.30 och få sova ut en helg. Äta en måltid ihop!
Fasansfulla tankar har snurrat i skallen sedan kommunen tillkännagav sitt beslut. Tänk om jag kommer att förlora dem ännu längre bort, med ännu längre bortavarande som följd? Till en kommun som fortfarande fördelar pengarna till bandyn, där man har en bandyplan. De måste ge sig ut på slingrande vägar i halka i mörker, två till tre gånger i veckan, annars kan de hälsa hem, laget hänger inte med. ” de kommer att förlora ett helt år”. Mer utsläpp från bilar, mer planerande, skjuts av alla i laget. Fler bortavarande föräldrar som redan nu har svårt att få livspusslet att gå ihop. Hjärtat i halsgropen, både hemma här och på vintervägen. För bandyn…
Att få ihop ett lag tar sin tid, som att få ihop en klass i skolan kan ta några år om det spretar åt olika håll. Resultaten kommer inte första året. Det som engagerade lärare är i skolan det är tränarna för sporten. Fast helt –pip- obetalda!!!! Obetald barnvakt är tränarna tills ungarna är 15 år och självgående. Först då har alla år gett resultat. That´s just the way it is.
Vet ni att när de ser resultat på plan och med språket och attityderna i omklädningsrummet innan och efter, ler de ett sällsynt leende. När de fått ihop ett lag och det börjar komma framgångar, då vill de inte släppa. Fast de är obetalda barnvakter.
De lever bandy, svettas bandy…
Men de kommuner som har sin bandyplan kvar trots vikande intresse, för det är säkert inte ett fenomen enbart här i stan, vad vet vi om vad de prioriterat bort? Hur arga de invånarna är på sina politiker? Är det äldreomsorgen eller biblioteket som fått stryk där? Vilka nämnder får och vilka inte?
Genomtänkta, utredda beslut, tack. Finns det fältarbetare som nattvandrar och tar hand om ungdomarna som inget har att göra? Sex oavlönade sysslolösa sorgfyllda bandytränare mot en utökad fältgrupp på stan? Gratisnattvandrande föräldrar 225 timmar per säsong, finns det?
Tänka till långsiktigt. Ouppvärmd konstgräsmatta för utomhusfotboll? Vilka föräldrar ställer upp som ledare för de nya populära sporterna streethockey, cykelcross, skateboard som enligt rykten ska byggas vid Ramdalen istället för bandyplanen. Vem vill frysa för fotboll om man inte vill se bandy? Eller är det meningen att man kan lämna kidsen där under eget ansvar? Tjena moss!
Politik är fördelning, majoritetsbeslut och att i sann demokratisk anda få utrycka sin åsikt. Jag älskar inte bandy, jag har fortfarande efter alla år inte lärt mig se bollen, jag hänger inte med- jag låtsas inte ens- men att se faderns och sonens gemensamma glädje värmer bandymammahjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar