Jag älskar att älta. Jag är en ältare. Då vi var halvvägs in i 2008 ältade jag fortfarande 2007. Mycket faller tack och lov i glömska men en del kan man inte glömma.

Som när socialförsäkringsminister Christina Husmark berättade, när de nya sjukskrivningsreglerna skulle införas, att hon hade haft en släng av utbrändhet för tio år sedan när hon under en period ” kombinerade familjeliv, arbete, politik och gick in i en valrörelse”. Vad gjorde hon? Hon gick hem och ” sov i tre dygn och började sen jobba igen”, för hon hade möjlighet att lägga om arbetet så att hon kunde arbeta samtidigt som hon hade kontakt med en läkare. Och - hon hade en förstående arbetsgivare.

Detta var tio år sedan. Under de sista tio åren har jag inte hört någon annan överhuvudtaget berätta samma historia. Vad säger det? Var finns den arbetsgivaren?
Uppenbarligen finns det de i samhället som kan påverka sina liv. För det kom hårresande berättelser i svallet efter artikeln, berättelser från sönderstressade kvinnor som inte orkat mer, utbrända efter år inom i stort sett alla yrken, förskollärare, fritidspedagoger, lärare, äldreomsorgen, säljare. Hela spektrat. Års rehabilitering, för att som Bambi ta sig ut igen. För att man för länge gett och gett och gett.

Vi som saknar makten att kunna påverka våra arbeten, som redan vridit ut och in på oss under 10-12 års nedskärningar under den fanatiska osthyvelns decennium, vi saknar makten fast vi har rätten. Vår lott är att finna oss själva, komma fram till vad vi kan och sedan söka oss till rätt bransch. Med f-kassa och a-kassa jagandes i hälarna och själen mil efter oss själva. Dvd:er med avslappningshjälp, med andan i halsen på föreläsningar för att få tips och råd om mental träning. För att få höra hur vi ska nå dit vi vill eller för att komma tillbaka till livet.

Jag har varit på flera coachföreläsningar och läst en mängd självhjälpsböcker där det poängteras att det är bara jag själv som kan ta mig dit jag vill, jag kommer aldrig att komma dit jag vill om jag inte spänner upp seglet eller startar motorn. Jag måste ju beställa biljetten till framtiden(framgången). Jag undrar varför det offentligt så sällan talas om att få känna och bejaka sin bräcklighet efter års kämpande, att man ska få gråta och förtvivla emellanåt när livet är motigt. Får man vara svag liksom eller måste man vara stark jämt?

Allt man varit med om sätter spår i själen. Det ska bearbetas och man ska leva med det och ibland behöver man hjälp att förstå det som hänt och hantera det. Vi är inte alltid starka. Det känns som om man hela tiden måste vara ett leende, visa att inget berör en. Att svaret på frågan ”hur är det?” alltid måste vara ”bra!”, inte ”för j-t just nu”. Om vi vågade erkänna våra svagheter oftare och inte höll upp de där fasaden kanske kanske samhället kunde bli lite mjukare och kanske några fler vågar visa medkänsla.

Jag älskar ögon. Ögon som vågar möta mina och se mig, förstå mig. Ögon som vågar signalera att det är ”inte så bra” just nu. Det kan man se på människor rätt fort- om man vill.