några rader till C

Friends forever. Det vi har upplevt ihop tror jag inte många förstår och det har skapat en outtalad ömsesidig förståelse för våra livslinjer.

Jag vet var du står nu. Jag vet var du är, vilka tvivel som ansätter dig på nätterna, vilken vånda och ångest du har inom dig ibland, som du tror har fängslat dig för evigt. Men ibland är du stark, då vet du, att du fattat rätt beslut, att det är dags nu, att det inte går att leva ett liv där man bara existerar. Man vill ju leva också, det handlar om livskvalité, det handlar inte om trygghet längre.

Tryggheten kan du skaffa dig ändå, den kommer inifrån, ingenting i det yttre livet är tryggt, det är skenbar trygghet som närsomhelst kan tas ifrån en, likt det som skett dig nu, och som skett mig också ett antal gånger. Svaret på om du kan få ett bättre liv, ett meningsfullare liv kan du bara få om du ger dig iväg på resan och den går neråt först.

Och det finns inga garantier att den lyckas. Ingen försäkring, ingen returbiljett.

Men är vi då våghalsar vi som vågade, vi som sökte svaren? Eller, för all del, vi som inte orkade stanna för vågskålen hade tippat över? Idag vet jag att var skönare att grubbla än att ge mig av, men griper man tillfället så tvingas man bryta upp. Det är ett ögonblicks verk. Det kan bli för smärtsamt att låta bli och när smärtan vuxit sig tillräckligt stor kan man avstå sin skyddade plats i tillvaron.

För det var ju så att jag vågade när jag brutits ner psykiskt av mitt jobb. När styrkan är slut, när kraften förvandlats till kraftlöshet, först då kan man börja växa. Ur all denna förvirring, ångest kan något börja byggas upp. Självkänsla?

Tyvärr bygger samhället på styrka, svaghet uppskattas inte, du skall icke tänka, icke känna, bara genomföra. Så kan man inte leva i längden. Aldrig någonsin.

Någonstans uppskattas svaghet, och om det så bara är hos en person du känner så grabba tag i den då! Någon vet att i svagheten finns svaren, så man som mest avskalad fejsar frågorna som får en att huttra och skaka då finns den personen där och lyssnar. Finns där för dig.

Jag vet att du som kämpat så länge för att inte gå under, du har stått ut länge, kanske längre än jag gjort, du ska också dit ner i underjorden där jag varit och gräva och krafsa och hitta dig själva och när du gjort det ska ditt pånyttfödda du ta dig upp och SE LJUSET. Du ska gråta och vrida dig i vånda på nätterna men när du är klar kommer det att lysa livsglädje ur dina ögon.

Du ska hata och gråta än mer och förtvivla ännu mer och totaltvivla på din förmåga mer än en gång, du ska tycka att du inget kan och ingen vill ha dig och hur ska det gå men jag vet att du vet att längst därinne har du rätt fast du inte tillåtit tvivlen att komma fram. Det du ska vara arg på är varför du utsatt dig för det du gjort.

Du ska vara förbannad och arg men samtidigt le åt de fina minnena. Var glad att fina stunder funnits men tänk på att man inte kan bruka våld mot sin kropp och sitt psyke hur länge som helst. Det är en lång väg att gå men det går att förändra, hitta ljuset, det som gör att livet vänder.