Änglabarn

Det hjälper inte att vara döpt till ett av de vackraste namnen på jorden, Engla och bo på en plats med ett så vackert namn som Stjärnsund. Det hjälper inte att heta Max och Saga, vara rara småbarn som ler mot kameran och bo i villa i Arboga.

Det hjälper inte att heta Tobias, Bobby, Kevin, Pernilla eller Helen, Marie, Malin, bo i Höör, Mariestad, Arvika eller Göteborg. Om ens väg korsas av en galnings så är man inte skyddad. Ingen är någonsin skyddad.

Ödet vill annorlunda, slumpen gjorde att just dessa barn dog precis den dagen, den stunden. Det borde inte varit dessa barn. Det borde inte ha varit några barn. Dessa barn borde i många år till fått bli pussade och kramade av sina föräldrar, dessa barn borde ha fått springa i en vattenspridare och skrika av glädje, dessa ungdomar borde ha fått dricka te med sina föräldrar, varit sina föräldrars stolthet vid skolavslutningar, fått tröst vid kärlekssorger.

Dessa barn borde ha fått vara till lycka för sina föräldrar en lång tid till. Och dessa föräldrar borde fått leva sina liv i lycka, fått leva utan denna sorg dessa barns tomrum lämnar efter sig.

Någonstans för längesedan, borde någon eller några någonstans ha märkt ett avvikande beteende hos de sjuka hjärnor som bragt dessa barn om livet, slagit larm till någon eller några som borde ha lyssnat och hjälpt till, inte sopat vetskaper eller funderingar under mattan. Det måste ha märkts någonstans någongång. Varenda gång ett mord seglar upp i media får vi läsa om föräldrar som förgäves vädjat om hjälp för sina barn eller vänner som anat men inte vetat hur gå tillväga.

Föräldrar, vänner, socialtjänsten, psykologer, någon skulle ha hjälpt dem med sina beteenden och livssituationer som senare mynnade ut i att de begick dessa fruktansvärda brott.

Några, någonstans, kanske funderar på vad som blev fel, frågar sig på vilket sätt de i vilket skede kunde ha försökt förhindra att några inte skulle ha blivit mördade eller mördare. Antalet mördade barn är alltid för högt, liksom antalet mördare. Det är fel, det är så fruktansvärt fel.

Och dessa för evigt barnsaknande föräldrar till dessa mördade barn, hur orkar de gå vidare?

Dessa fruktansvärda mord. Så många sjuka hjärnor som anser sig ha makten att bestämma över vem som ska leva och vem som ska dö. Det händer i Stjärnsund, det kan hända här. Runt omkring oss mitt ibland oss vandrar vilsna själar, ögon vi ser in i eller blickar som vänds bort från oss, vad döljer de?

Och det enda vi kan göra är att älska våra små, göra deras liv trygga, mata dem med försiktighetstjat, mata dem med ” följ inte med någon som vill visa kattungar, ge dig pengar, eller hjälpa dig till din mamma som ligger sjuk”. Nöta nöta nöta dessa förhållningsorder. Vi kan inte skydda ihjäl dem - men vi kan vara mer vaksamma på saker som sker, uppmärksamma udda beteenden och hoppas det finns resurser att ta hand om dem.

Glöm inte att älska dessa barn. Alltid finnas, nu, idag och för evigt. Sitt med dem, smek dem över kinden, känn på deras mjuka nackar, lyssna på dem och deras drömmar. Titta in i deras ögon, läs deras själar. Tanka gos från dem och överför kärlek till dem.

Och sen kan vi bara hoppas att det inte är vi som blir dessa föräldrar som förlorat dessa barn.