Psykstryk

Jag kan inte värja mig, fastän jag vill, bokstäverna i tidningarna och orden ur nyheterna etsas fast. Mord, våldtäkter, misshandel, bomber, sabotage mot kärnkraftsreaktorer, det känns om vi bara åker runt runt i ett mot, som inte har något slut, fyllt av avfarter och påfarter, flera våningar, runt runt, vi kommer aldrig ur, det tar aldrig någonsin slut. Ska vi aldrig någonsin lära oss någonting?

Det är frysta barnlik, pedofiler, misshandel, rån, våldtäkter, barn som dödas av vuxna, barn som dödar varandra, elever som slår lärare, tolvåringar som skär sig, ungdomar som tar livet av sig, skolor som brinner, allt sköljer in över oss och skapar härdsmälta i hjärnan. Har allt detta alltid funnits men inte uppmärksammats eller är världen verkligen på väg riktigt åt pipan?

Hur kan vi vända detta, hur kan vi skapa en bra framtid åt oss och våra nära utanför detta hopkokeri med vidrigheter? För vi kan inte blunda, vi måste förhålla oss till det för att skapa en bättre värld. Vill vi kunna hjälpa våra ungdomar och barn på rätt sätt krävs det att vi lever de liv vi orkar. Så länge vi vuxna i stressträsket behöver hjälp att hantera världen är det svårt att lära våra barn hantera den.

Alltså mental blackout har man ju varit med om ett par gånger, efter perioder av extrem press. På SJ. Till exempel när ett och samma tåg varit sent i två veckors tid och samma människor kommit in med döda ögon eller mord i blicken och sagt att nu orkar inte jag längre, nu blir jag galen.

Eller när ledning ramlat ner över spåren och det är totalstopp till ledning kommer upp igen därför att det är enkelspårsdrift och det inte finns några bussar som räcker till åt de 300 som ska till sina jobb eller på sina resor. Och jag är ensam i kassan. Ensam ensam ensam. Efter perioder med återkommande förseningar förekom situationer som ingen hittills har förstått när jag berättar. De situationerna tänker jag inte gå in på, de är för plågsamma fortfarande, men jag kan säga så mycket som att det slutade med att jag en dag stod och kippade efter andan.

Ordförrådet var slut, hjärnan var tömd och syret höll på att ta slut. Mental blackout. Psykstryk under för många år framkallar på sikt klen fysik, därför att orken inte räcker för att hålla sig i form, den räcker bara till att fungera. Det går inte att hjärnan får ta smäll hur lång tid som helst. Kroppen orkar inte. När ryggen sakta kröks av nedskärningar och nollbackup och orden sakta tar slut, då är man nollställd och nödställd. Ensam ensam ensam tills hjälpen når fram.

Jag vet vad alla nedskurna talar om, det är ungefär samma historier, bara yrkesgrenarna varierar.

Och vägen tillbaka är så lång...