Det var ofrånkomligt antar jag. Att vi skulle finna varandra. Jag trodde i många år att jag skulle kunna hålla honom ifrån mig. Lustigt nog har han kommit just nu, han bilar golv, sågar ner väggar, slår upp nya. Och inte går det att fly heller. Byggen skapar arbetstillfällen, skapar bättre miljö för personal på sikt...men under tiden då? Inte ett dugg kul.
Tinnitus och jag har funnit varandra. Han har klappat på porten länge men jag har hållit honom stången. Jag har förnekat och förvisat, förskjutit och förkastat tanken på att han skulle bosätta sig i mitt huvud. Inte hos mig inte, jag som tar så väl hand om mig? Det är ju andra som drabbas…
När man är inne i karusellen jobb och barn och ställa upp och visa framfossingarna och hinna med allt och vara en bra mamma och steka pannkakor och packa och påminna om allt så händer det något med kroppen. Den börjar utarmas, energin läcker ut och förr eller senare så sitter man där, man har halkat ner från stenen man satt sig på för att njuta och befinner sig plötzlich i det kalla vattnet.
I det kalla mörka vattnet, där simmar man hysteriskt och försöker hålla snoken ovanför vattenlinjen. Det kalla mörka vattnet som svalpar omkring inne i hjärnan och envist vägrar försvinna det påminner om hamnen i Oxelösund. Det är kallt ensligt, mörkt, lampor sprider ett knappt synbart sken på ytan och alltid blåser det. Det är så kallt.
När man befinner sig där och snyftningarna lurar i själen då har man inte brytt sig om sig själv på för lång tid. När längtan att få ett bättre lugnare mer rofyllt inre inte släpper taget. Då måste man söka värmen igen. Bli omhändertagen och låta någon bära bördorna ett tag, känna att man är värdefull för den man är, inte för att man presterat någonting.
Processen att fylla upp de tomma bägarna igen går inte särdeles fort och det finns också en trappa man halkar ner på när man trott sig vara på väg uppåt. Men man måste ju ha hoppet att en dag är man nästan framme. För helt framme kanske man aldrig är, det kommer hela tiden nya frågor att ta ställning till och nya livsval att göra i ens liv, fast man många gånger tror sig sitta fast, det gjorde jag med, på ett utskällt stort kommunikationsföretag i Sverige.
10-15 procent av befolkningen besväras av tinnitus, två procent lider svårt av det. Undersökningar tyder också på att 16 procent av skolbarn mellan 9-16 år har tinnitus ofta. Det finns också ett samband mellan bett- och käkproblem och tinnitus, och bettstörningar beror ofta på stress. Kan alltså finnas samband mellan depression och ångestrelaterad tinnitus.
Jaha så blev det klargjort. Det kunde jag förstått utan att läsa fakta. Stress är roten till det mesta elände här i samhället. Så se till att utrota detta fördärv någon gång. Jag håller på i alla fall. Och snart är bygget klart också, yippi!
Så kanske han lämnar mig en dag, tinnitus. Vad skönt det vore...
källa: sjukvårdsrådgivningen på nätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar